Terrängcykling på naturens villkor
Jag älskar att cykla. Hittills har jag hållit mig på gator och vägar, men nyligen köpte jag en cykel med 2,1 tum (5,3 cm) breda hjul, vilket gör det möjligt att börja snegla mot mindre stigar.
Jag älskar också att röra mig i nationalparker och andra områden där man kan uppleva riktig natur, där människans inverkan är begränsad.
En dag i mitten av juli beslöt jag mig för att pröva på att kombinera mina två passioner, alltså att cykla i en nationalpark. Det var inget stort steg för mänskligheten. Före mig har väldigt många kommit på denna idé.
Det är ändå frågan om ett ganska nytt fenomen. Terrängcykling i nationalparker var länge förbjudet. En vändpunkt blev Sibbo storskog. Sedan nationalparken grundades år 2011 har det varit tillåtet att cykla i området – dock bara på existerande stigar. Sedan år 2017 har det varit tillåtet att cykla i Urho Kekkonens nationalpark, ett beslut som föregicks av mycket polemik. I Noux är det tillåtet att cykla på vissa utmärkta leder, men i praktiken kan man möta cyklar lite var stans.
Många naturskyddsbiologer som jag hyser stor respekt för var skeptiska mot förslagen att tillåta terrängcykling i nationalparker. Också på Natur och Miljö har vi diskuterat frågan, men organisationen har inte en detaljerad policy. En organisation som har det är Suomen Latu. De har länge lobbat stenhårt för att cykling skall tillåtas i nationalparker. I en artikel av Tapani Leppänen i tidningen Latu ja polku (02.03.2020) kan du bekanta dig med Suomen Latus argumentation och perspektiv.
Cykling har av hävd räknats som en del av allemansrätten. Den här traditionen formades långt före den nuvarande – och miljömässigt verkligen välkomna – cykelboomen. Terrängcykling är alltså tillåtet såvida cyklisterna inte ger upphov till större än små olägenheter för annan form av markanvändning.
Nationalparker inrättas primärt för att bevara områden i ett naturligt tillstånd. I nationalparkernas ordningsstadgor kan allemansrätten begränsas om det anses nödvändigt av naturskyddssynvinkel. Trenden just nu är att man lättar på begränsningarna för terrängcykling.
Intresset för att röra sig i naturen har ökat kraftigt de senaste åren och coronaepidemin år 2020 förstärkte trenden ytterligare. För naturturismen är den nordiska allemansrätten ett verkligt trumfkort. I de flesta andra länder behöver du tillstånd av markägaren för att få cykla i naturen. Allt tyder på att flera och flera blir bitna av cykelflugan och att fler och fler skulle vilja cykla i fina naturområden i Finland. Vad skymtar då i slutändan av denna stig?
Enligt Suomen Latu är det ingen skillnad på spåret av en vandrare och spåret av en cyklist. Det påståendet har jag inte köpt hittills och ännu mer tveksam är jag nu, efter att ha själv prövat terrängcyklistens perspektiv i Sibbo storskog nationalpark.
Hastigheten och kraften vid acceleration och bromsning är i en helt annan klass. Med elcykel (ursäkta, elassisterad cykel) är effekten i uppförsbackar (och därmed även nerförsbackar!!!) mångfalt värre. När du rör dig på två ben kan du hoppa över fuktiga gropar och eller hoppa från sten till sten. Cykellobbyn gör sig en björntjänst genom att inte erkänna detta. Principen att cyklister bara skall röra sig på existerande stigar fungerar inte i praktiken, eftersom en ny stig uppstår väldigt snabbt och det är omöjligt att ställa någon till svars för att det sker.
Jag är den första att hurra för cykelns ökade popularitet. Cykling är ett miljövänligt och hälsofrämjande sätt att röra sig, såväl på gator och vägar som i naturen. I nationalparker och på andra naturskyddsområden är det dock skäl att styra terrängcyklingen väldigt noggrant, så att slitaget inte äventyrar de naturvärden som är orsaken till att nationalparken har inrättats.
Det vore väldigt olyckligt om naturskyddets och friluftssektorns intresseorganisationer skulle hamna på kollisionskurs. Människor som rör sig i naturen på fritiden har i regel en större förståelse för behovet av naturskydd än medelfinländaren och utan naturskyddsinsatser skulle en stor del av våra finaste nationalparker och andra utfärdsmål ha gått förlorade för länge sedan.
Kommer jag då att återvända till Sibbo storskog med cykel? Visst, terrängcykling är ett härligt sätt att ta sig fram i naturen. Men jag kommer nog att planera mina rutter noggrant och hålla mig till de bredare lederna som tål slitage. Jag kommer inte att protestera om Forstyrelsen naturtjänster som förvaltar nationalparkerna går in för att styra terrängcykling till särskilt utmärkta leder för att skydda den sårbara naturen.
På naturens villkor, helt enkelt.
4.8.2020
Bernt Nordman
är verksamhetsledare för Natur och Miljö och bosatt i huvudstadsregionen.
