Ortolansparven sjunger på sista versen

Tri-tri-tri, try-try, klingar den vemodiga strofen i välbekant, fallande tonhöjd. Det är min första ortolansparv för i år, och det borde lyfta humöret. Ändå blir jag fundersam.

Medan dammet yr bakom traktorn på den sydösterbottniska åkern inser jag att den här ortolansparven troligen blir den sista jag kommer att se i år. Vemodet i strofen är talande. Ingen annan fågelart har pressats tillbaka lika snabbt. I min ungdom var ortolansparven en karaktärsart i kulturlandskapet, men på bara 30 år har beståndet backat med över 99 procent. Det är svårt att ta in den siffran.

Förr sjöng ortolansparvarna bokstavligt talat i kör över största delen av landet. De häckade i täta bestånd i jordbruksmiljöer. Forskning visar att arten lyckas bäst med häckningen när flera hannar trängs på ett litet område.

I dag är otaliga gamla revir tomma och de återstående glesare. I Västnyland där jag fågelskådar oftare är ortolansparven så gott som utgången. Men också i artens starka fästen i Österbotten har många revir tystnat. På åkerkanten i Påskmark i Kristinestad sjöng sju eller åtta hannar för två år sedan, förra året tre. I år hör jag bara en.

Ortolansparvens reträtt är ett internationellt fenomen. Orsakerna är flera: förändringar i jordbrukslandskapet, bruk av omstridda bekämpningsmedel, sydeuropeiska läckergommars hänsynslösa jakt och extremtorka i vinterkvarteren i Afrika.

I Stångbränn i Påskmark kunde man säkrast se ortolansparv vid den gamla ladan. I dag är den riven, och björkdungen intill Tjöck å nerhuggen. Den gammaldags mosaiken i jordbrukslandskapet – som ger ortolansparven skydd, boplatser och föda – försvinner när bonden gör sitt bästa för att maximera skördeutfallet.

Bonden ska ändå inte beskyllas för att ortolansparven klassas som akut hotad och därmed löper mycket stor risk för att försvinna från Finlands fauna inom en snar framtid. Det är EU:s jordbrukspolitik och människans girighet som pressar naturen in absurdum.

Fågeltaxeringar har visat att finska ortolansparvar får allt färre ungar. Givetvis återvänder färre individer då varje år från Afrika, om de alls klarat torkan där. Ortolansparvens dilemma konkretiserar hur tätt sammanflätade klimatförändringar är med utarmningen av naturens mångfald, och varför de två kriserna måste lösas tillsammans.

EU:s och Finlands strategier för klimat och biodiversitet kunde fungera om de inte kolliderade med jord- och skogsbrukets produktionsmål och våra krav på ständig tillväxt. Det finns många små åtgärder den enskilda bonden kan vidta för ortolansparvens bästa, men vem gör det frivilligt och utan ersättning? Och vilken är nyttan i större skala om målen för jord- och skogsbruk krockar med klimat- och miljömålen?

Mina tankar går till Ständerhuset i Helsingfors där nästa regeringsprogram förhandlas fram, och till Bryssel där de tunga besluten tas. Det är där vändningen måste börja. Men jag befarar att ortolansparvens vemodiga strof inte hörs ända dit.

Peter Buchert är journalist på Hufvudstadsbladet. Foto: Salla Kurhila

Denna kolumn ingår i tidskriften Finlands Naturs sommarnummer 2/2023. Du kan prenumerera på tidningen här.

Taggar