Rätten att reglera naturen

Jag ledde en debatt om havsörnar och ejdrar på radio för en tid sedan. Några jaktföreningar på Åland har föreslagit skyddsjakt på havsörn, för att skydda ejdern, som ju som känt har det knepigt i dagens läge. Experterna är så gott som överens om att det största hotet mot ejdern är just havsörnen, vars stam har vuxit rejält sedan dagarna då man sprang efter kikaren och korkade champagnen om man råkade få syn på en örn.

Det var fyra som diskuterade: En representant för en åländsk jaktföreningen, en örnexpert, en ejderexpert och en representant för Forststyrelsen. Ejderexperten ansåg att situationen är tröstlös, att ejdrarna bara minskar år för år, och att det inte finns någon enkel lösning på problemet. Forststyrelsens representant ansåg att det nog inte går att skjuta havsörn så där bara, havsörnen är ju skyddad.

Örnexperten var medveten om att de unga örnarna som inte ännu fortplantat sig ställer till med skada inom ejderkolonierna, men annars lät hon smått skakad över att någon på riktigt ens föreslår att vi skall skjuta havsörn, efter att vi människor redan två gånger nästan utrotat den här stora rovfågeln. Jägaren ville skydda ejdern mot havsörnen, för att ålänningarna “vill ha ejder”, som han uttryckte saken.

Det var i det här skedet jag märkte hur vi människor talar förbi varandra, hur vi alla resonerar utgående från den fläck där vi står. Min fråga till samtliga debattörer var nämligen vilken mängd ejdrar och örnar som skulle representera en balans, den som skulle råda om inte människan blandade sig i leken, så som vi alltid har gjort. Finns det en “rätt mängd”?

På den frågan svarade alltså representanten för jaktföreningen att det har gjorts en enkät på Åland och ur den har det tydligt framkommit att “ålänningarna vill ha ejder” i sin natur. Den rätta mängden, den som skulle innebära balans, utgick i hans resonemang alltså från det som människan “vill ha”. Och för att få det som vi vill ha, måste vi reglera den. Reglera naturen.

Då jag upprepade frågan och betonade att jag avsåg något annat än människans önskan, kom ejderexperten till undsättning, och sade att han inte tror att vi finner balans längre. Att vi människor har råddat i alla ekosystem till den milda grad att balansen är rubbad för gott.

Det lät deprimerande, men eftersom jag har stor respekt för ifrågavarande experts kunnande har jag ingen orsak att tvivla på hans omdöme. Och havsörnens många uppgångar och fall är goda exempel på vårt råddande. Första gången tog vi nästan kål på stammen på grund av rovdjurshat och jakt, och den andra gången var det våra miljögifter som ställde till det.

Efter sändningen fick jag e-post av en lyssnare. “Väldigt bra påpekande till jägaren som tog det för självklart att naturen ska regleras, att det även finns andra utgångspunkter. Naturen är ju inte en trädgård som vi odlar, utan helt sin egen. Det är den där sortens tänkande som satt oss i den situationen vi är i idag”, skrev hon.

Ja. Vi resonerar alla utgående från den fläck där vi står.

Bettina Sågbom-Ek

Foto: Ilmari Fabritius / Yle

Denna kolumn ingår i Finlands Natur 1/2023. Du kan prenumerera på tidningen här.

Taggar