vad_vi_gor/skog_och_mark/jordbruk/sura_alunjordar
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Skog_och_mark/Senvar gullviva.jpg
 

Surchocker i jordbruket

För att synen av en vattenyta fylld av vita fiskmagar och stanken av ruttnande fisk måste dränering, alltså torkning genom utdikning, av sura sulfatjordar miljöanpassas. Jordbruk måste bedrivas så att bara växter som inte kräver djup dränering odlas på områden där de sura sulfatlagren ligger nära markytan.

Sura havsbottnar och död fisk

Finland har Europas största förekomster av sura sulfatjordar. Jordlagren är rika på sulfider som blir svavelsyra då lagret kommer i kontakt med syre. Svavelsyran avlakar metaller från jordlagren och när alla dessa ämnen sköljs ut i vattendragen är följderna katastrofala. Det sura vattnet med giftigt höga halter av olika metalljoner skadar bland annat fiskarnas gälar och fiskarna kvävs.

Sulfiderna uppstod för flera tusen år sedan på det dåvarande havsbottnet. Havsvattnet var varmt och precis som idag bildades syrefria områden vid en del havsbottnar. I de syrefattiga sedimenten utnyttjade bakterier energin från olika organiska föreningar och reducerade då sulfat till sulfid. Därför påträffas sura avlagringar idag på låglänta områden längs med kusten. Speciellt allmänna är de sura sulfatjordarna i Österbotten.

Undvik djup dränering

De områden av landet där sura sulfatjordar förekommer är kända, men på en mindre skala finns det ännu luckor i kartorna som beskriver var de sura lagren finns. Om det finns misstankar om att åkern eller området som skall dräneras befinner sig ovanpå sura sulfatavlagringar, skall man vara ytterst försiktig med att gräva djupa diken.

Sura sulfatavlagringar nära markytan är en mycket stor miljörisk. Genom att odla vall för djuruppfödning kan man minska denna risk. I de mest problematiska områdena kan miljöskada undvikas genom att inte odla vissa arealer. Risken för sura utsläpp är störst då ny mark bryts. Därför bör man inte bryta ny åkermark i regioner rika på sura sulfatjordar utan att förvissa sig om att det inte finns några avlagringar nära markytan.

Genom att kalka sura jordar har man lyckats odla olika växter. Samma metod har föreslagits för att bekämpa sura utsläpp. Att kalka surt vatten som rinner längs diken till åar och älvar är en mycket osäker metod. Kalkning kan vara en sista utväg för att rädda ett vattendrag. Men kalkning är som att bara sköta symptomen utan att åtgärda det egentliga problemet.

Reglerad täckdikning kan utnyttjas för att försöka motverka att jordlagren torkar allt för djupt. Under riktigt torra somrar kan det ändå bli problem med att hålla vattennivån i marken tillräckligt hög och under dessa tider är det ofta omöjligt att avsätta vatten för att pumpa in i täckdiken.

Den effektivaste metoden för att undvika katastrofala skador på vattenmiljön är att inte bryta ny odlingsmark där de sura sulfatlagren är nära markytan och att bara odla växter som klarar sig utan djupt dränerings djup.