om_oss/var_historia
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Vinter skogspipa.jpg
 

Proteströrelser blev miljövårdsföreningar

12.02.2010 kl. 13:47
Åren efter att Natur och Miljö grundades 1970 blev viktiga för miljövårdsuppvaknandet i Svenskfinland. Finlands Natur nr 1/2010.

Planerna på flera kärnkraftverk och oljeraffinaderier hotade den nyländska skärgården. Det omfattande motståndet bland folk ur alla led i samarbete med forskare satte stopp för planerna. Ur motståndsrörelserna föddes sedan flera av NoM:s lokalföreningar.

I slutet av år 1970 avslöjade tidningen Västra Nyland att statsbolaget Neste via en bulvan hade långt gångna planer på ett stort markuppköp på Hangö udd. Bolaget hade för avsikt att bygga landets tredje oljeraffinaderi söder om Koverhar i omedelbar närhet till Tvärminne zoologiska station.
En som var med då det begav sig är mångåriga amanuensen på Tvärminne, Kalevi Keynäs.
– Helsingfors universitet reagerade genast på hotet. Tvärminnes ledning med professorerna Pontus Palmgren, Hans Luther och Ernst Palmén motsatte sig bestämt planerna, berättar Keynäs.

Lokalt motstånd på alla fronter gav seger för miljön
Ett oljeraffinaderi med allt vad det inneburit i form av vatten- och luftföroreningar och omfattande markanvändning skulle ha spolierat Tvärminne zoologiska stations grundforskning och långtidsstudier där opåverkade miljöer är en nödvändighet.
Forskarna fick snart med sig den breda folkopinionen i västra Nyland. En lokal motståndsgrupp bildades under ledning av Nils af Björksten och Bo Olsoni. Här deltog både den tidens miljöorganisationer och mänskor på gräsrotsnivå, såsom traktens jordbrukare och fiskare. Understödda av tidningen Västra Nyland samlade man år 1971 ihop en massadress på 70 000 namn på personer som motsatte sig Nestes etablering på Hangö udd. Adressen överlämnades åt minister Ahti Karjalainen. I Ekenäs demonstrerade skolungdomar på gatorna mot projektet, med sina lärares tysta godkännande.
På riksnivå fick Nestes planer i början politiskt stöd speciellt bland socialdemokraterna. Handels och industriministeriet tillsatte en kommitté, den så kallade Wahlrooskommittén, som efter omröstning beslöt att förorda bygget av oljeraffinaderiet.
Men på Tvärminne hade forskarna understödda av universitet inte gett upp. Under 1971 bjöd man alla regeringens ministrar att besöka stationen och många av dem kom. En som också kom, men med bara två timmars förvarning från sitt kansli, var president Urho Kekkonen.
– Universitetets kansler Mikko Juva fick brått att hinna till Tvärminne före presidenten, men han lyckades och tog emot Kekkonen då han anlände, berättar Keynäs.
Slutet på det utdragna ”Nestekriget” blev lyckligt för miljöaktivisterna. I juni 1972 beslöt regeringen att ett oljeraffinaderi inte skall byggas på Hangö udd. Neste hade i ett senare skede planer på att etablera sig i Pyhämaa i Nystads skärgård. Även Kopparnäs i Ingå förekom i spekulationerna, men så småningom gav man upp och satsade i stället på att utveckla och utvidga raffinaderierna i Borgå och Nådendal.
Motståndsgruppen av frivilliga aktivister ombildades till föreningen Raseborgs Natur och Miljö, och Kalevi Keynäs valdes in i den första styrelsen. Genom sitt djupa miljöengagemang och sitt stora kunnande om västra Nylands natur blev han en bärande kraft i den aktiva föreningens styrelse, där han sitter än idag.

Kärnkraftverk till Ingå stoppades av demonstranter
I Ingå grundades Ingå-Sjundeå miljöförening 1972. Det var främst inom den föreningen en aktionsgrupp mot kärnkraft växte fram då det stod klart att Imatran Voima ville bygga ett kärnkraftverk ute i Kopparnäs i Ingå skärgård.
Gustav Sundman var aktiv både i före-ningen och i aktionsgruppen. Han satt dessutom i kommunfullmäktige i Ingå.
– Det var inte bara kärnkraftplanerna i Kopparnäs som vi såg som ett hot mot skärgårdsnaturen. Neste hade planer på att muddra upp en djupfarled genom Barösund och i ett skede fanns planer på ett oljeraffinaderi i Kopparnäs. Det var till och med så att vissa planerare ville ha både kraftverk och raffinaderi bredvid varandra, berättar Sundman.
Liksom i Tvärminnetrakten fanns det i Ingå ett brett lokalt motstånd mot storprojekten. Det var inte bara skärgårdsbor som protesterade utan också bland annat invånarna vid Vikträsk i Sjundeå. Imatran Voima hade nämligen planer på att utnyttja sjön som sötvattentäkt för kraftverket, vilket skulle ha betytt att vattenytan i sjön hade höjts rejält.
Kommunfullmäktige hade redan beslutat att ändra på byggnadsplanen till förmån för kraftverksbygget då det kompakta motståndet antog sådana former att man var tvungen att retirera.
– Den 24.5 1975 ställde vi till med en massiv demonstration, den första som ordnats i Ingå kyrkby, berättar Sundman.
I demonstrationen deltog inte bara miljöaktivister utan också bland annat fiskare som följde med demonstrationståget i sina båtar uppför Ingå å. Efter demonstrationen beslöt kommunfullmäktige att ta tillbaka sitt tidigare beslut om ändring av byggnadsplanen och kärnkraftprojektet begrovs så småningom.
Sundman berättar att traktens miljöaktivister var övertygade kärnkraftsmotståndare även på ett allmänt plan.
– Vi reste en hel busslast med aktivister ned till södra Sverige och deltog i den stora protestmarschen mot kärnkraftverket i Barsebäck.

Helsingfors ville slå till i Sibbo – redan på 1970-talet
I början av 1970-talet hade Helsingfors stad planer på att bygga ett eget kärnkraftverk. Liksom är fallet än idag kastade staden också då ut trevare till grannkommunerna istället för att utnyttja sitt eget område. De hetaste planerna gällde Sibbo skärgård, där det fanns tre alternativ: Löparö, Norrkullalandet och Granö.
I Sibbo väckte kärnkraftsplanerna oro och bestörtning. I mars 1974 beslöt ett fyrtiotal ortsbor och sommargäster att grunda en miljöförening för att bättre kunna organisera motståndet mot kraftverks-planerna. Föreningens namn blev Sibbo naturskyddare. Till föreningens första ordförande valdes professor Matts Roos, som varit sommarbosatt i Sibbo skärgård sedan 1937. I övrigt ingick i styrelsen främst fast bosatta fiskare och andra skärgårdsbor.
Föreningen fick snabbt nya medlemmar och hade snart ett medlemstal på över 800. Sibbo naturskyddare var i det skedet landets tredje största naturskyddsförening.
I Matts Roos, med en bakgrund som forskare i partikelfysik och kärnkrafts-ingenjör ansvarig för strålsäkerhet i Sverige, fick föreningen tillgång till omfattande sakkunskap i de komplicerade frågorna kring kärnkraftens säkerhet.
Roos berättar att han inte till en början profilerade sig som kärnkraftsmotståndare. Genom sin forskarställning fick han inbjudan till kärnkraftsbolagens seminarier. Där satt han mest tyst och tillägnade sig mer eller mindre hemlig information om strålskydd och andra säkerhetsanordningar. Han insåg snart de säkerhetsbrister som fanns i 1970-talets kärnkraftsteknologi.
– Vid Helsingfors universitet fanns i början av 1970-talet flera unga fysiker som förhöll sig kritiskt till kärnkraftens säkerhet. Vi satte ihop en skrivelse där vi i tolv punkter förklarade varför vi ansåg att kärnkraftsplanerna i Sibbo skärgård borde förkastas, berättar Roos.
Skrivelsen publicerades och slogs stort upp i några kvällstidningar hösten 1974 just inför det stadsfullmäktigemöte i Helsingfors där beslut skulle fattas om markanskaffning i Sibbo skärgård.
– Vi satt på läktarna och följde med mötet. De flesta ledamöter satt med tidningen och våra teser uppslagna. Då mark-anskaffningsärendet skulle behandlas insåg föredragande Gunnar Smeds att slaget var förlorat och drog tillbaka förslaget om markuppköp i Sibbo. Det var det sista vi såg av det ärendet i Helsingfors!
Sibbo naturskyddare hade redan hunnit samla in kring 11 000 namn på en protestlista mot Helsingfors kärnkraftsplaner. Den listan behövde sedan inte lämnas in till ansvariga myndigheter.
Matts Roos fortsatte som ordförande för Sibbo naturskyddare i hela 15 år. Efter segern i Sibbo skärgård fortsatte han som aktiv debattör mot kärnkraft i tidningar, radio och tv. Han var också en ofta anlitad föredragshållare i energifrågor.
– Jag brukar säga att kärnkraftskriget tog fyra år av mitt liv, säger Roos, och konstaterar att på 1970-talet upplevdes kärnkraften till en början inte som en samhällsfråga utan något som bara angick tekniker och fysiker.
I dag är situationen en annan, men hotande kärnkraftsverkbyggen har igen väckt proteststormar i den östnyländska skärgården och även i Österbotten. Båda fallen har visat att starkt engagerade medborgarorganisationer i samarbete med sakkunniga kan få också resursstarka storbolag som Fennovoima att retirera.

Lokalt motstånd i Borgå, Hangö och Kristinestad
I Borgå landskommun blev den petro-kemiska industrin kring Nestes raffinaderi i Sköldvik den faktor som utlöste grundandet av Svartbäckbygdens naturskyddsförening. Föreningens nuvarande ordförande Johan Horelli berättar att de lokala protesterna mot de omfattande industriutsläppen i luft och vatten 1970–1971 ledde till att vattendomstolen inte beviljade fortsatta tillstånd för utsläppen.
– Det här var en av de första gångerna en domstol i Finland gick emot industrin på grund av dess miljöpåverkan, säger Horelli.
Det rörde på sig också i Österbotten. I början av 1970-talet grundades Sydbottens Natur och Miljö av lokala aktivister som protesterade mot träförädlingsindustrins utsläpp i Kaskö.
I Hangö ledde bygget av en lastkaj för tågfärjor på Tulluddens naturskyddsområde till att Hangö miljöförening grundades 1991.

Magnus Östman