Utlåtande om vattenlagskommissionens betänkande om revidering av vattenlagen

Ett flertal lagändringar, liksom helt ny närstående lagstiftning, medförde ett behov av en omfattande översyn och modernisering av vattenlagen från 1962. Vattenlagskommissionen har nu lagt fram ett förslag där vattenlagen i sin helhet skrivits om, med moderniserat och förkortat innehåll.

Natur och Miljö r.f. har tagit del av förslaget, har fäst speciell uppmärksamhet vid utvärderingen av problematiken i anslutning till muddringar som kommenteras i ett eget stycke, och vill som sin åsikt framföra följande:

1. Allmänt

Natur och Miljö anser att vattenlagskommissionens förslag tyvärr fortfarande är halvfärdigt. Kopplingarna till övrig lagstiftning är delvis oklara och t.o.m. motstridiga. Även inbördes innehåller paragraferna i det nu föreliggande förslaget till vissa delar motsättningar. Förslaget bör ännu bearbetas vidare i en officiellt tillsatt arbetsgrupp med bred bas, innan det ges vidare i form av en regeringsproposition.

I förslaget beaktas inte i tillräcklig mån innehållet i det aktuella förslaget till ny lag om vattenvårdsförvaltning (implementering av EU:s ramdirektiv för vatten), där man poängterar vikten av att bevara och förbättra vattenkvaliteten. Natur och Miljö anser att i vattenlagen tydligare bör införas föreskrifter och verktyg för hur förhållandena i vattendrag kan förbättras. Dylika verktyg behövs t.ex. i samband med att ett miljötillstånd förnyas och tillståndsmyndigheten ser över tillståndsvillkoren, eller då man enligt förslaget till vattenvårdsförvaltning konstaterat att man inte uppnår en god ekologisk status i ett vattenområde.

Beträffande den allmänna målsättningen med lagen, kan man ur 1 kap. 1 § i föreliggande förslag få uppfattningen att målsättningen är att främja, ordna och samordna användningen av vattentillgångarna och vattenmiljön. Dylikt borde inte framhävas som en allmän målsättning i en modern miljölag. Natur och Miljö anser att ekologiska aspekter bör beaktas bättre och målsättningen i lagens första paragraf bör vara att trygga biodiversiteten. Denna aspekt bör även i övrigt bättre framgå i utformningen av den nya vattenlagen, i stället för att lägga tyngd på användning och nyttjande. Skyddet av naturens mångfald, med hänvisning även till grundlagens 20 § har inte i tillräcklig grad beaktats. Skydd av biodiversiteten bör omnämnas som en av lagens allmänna målsättningar. Däremot är det inte entydigt att man som allmän målsättning bör stadga om att via vattenlagen förebygga och minska skador som förorsakas av vatten, och i motiveringarna hänvisa till översvämningsskador. En del av de följder som återkommande översvämningar ger upphov till är i biodiversitetshänseende positiva för miljön.

Kopplingarna till närstående lagstiftning som ex. miljöskyddslagen, naturvårdslagen samt markanvändnings- och bygglagen som uppräknas i början av lagförslaget bör klargöras bättre. I föreliggande förslag blir förhållandet oklart.

2. Muddringar

Muddringar utförs ofta i grunda vattenområden i gränszonen mellan land och hav. På fel plats, på fel sätt och utförd vid fel tidpunkt är muddring ett allvarligt ingrepp i en känslig miljö. Natur och Miljö framför att justitieministeriet bör överväga om handläggningen av muddringar borde överflyttas till miljöskyddslagen, för att man bättre skall kunna förebygga de miljöolägenheter som muddringsåtgärderna ofta förorsakar.

Ett stort antal mindre muddringar utförs årligen längs Östersjökusten. Förutom att ingreppen belastar vattenmiljön, medför de via anmärkningar och klagomål mycket extra arbete för bl.a. de övervakande miljömyndigheterna. I de kommunala miljöskyddsföreskrifterna kan införas bestämmelser om muddring, men speciellt många kommunala miljövårdsmyndigheter har inte utnyttjat denna möjlighet.

För muddringsprojekt av större omfattning förutsätts enligt gällande vattenlagstiftning tillstånd av miljötillståndsverket. Det nya förslaget medför ingen förändring i detta, men Natur och Miljö anser att ordalydelsen i förslagets 3 kap. 2 §, 2 mom. förtydligas, så att miljötillståndsverkets tillstånd alltid förutsätts för ett vattenhushållningsprojekt som hotar naturens mångfald (biodiversiteten).

Enligt 2 kap. 6 § i det nya förslaget kvarstår rätten att avhjälpa olägenhet och placera muddermassa så att: "Var och en som lider men av uppslamning, uppgrundning eller annan därmed jämförlig olägenhet vid nyttjande av vattendrag har rätt att vidta åtgärder som behövs för att undanröja olägenheten och som är avsedda att förbättra vattendragets tillstånd och möjligheterna att nyttja det, förutsatt att åtgärderna inte enligt 3 kap. 2 § kräver tillstånd av miljötillståndsverket och arbetets utförande inte medför avsevärd olägenhet för vattenområdets ägare". Vattenområdets ägare och den regionala miljöcentralen skall på förhand, enligt vad som föreskrivs i 3 kap. 14 § underrättas om att arbetet inleds och på vilket sätt det utförs.
Natur och Miljö framför, hänvisande till ovanstående, att allvarliga olägenheter följer av det faktum att såväl små som mera omfattande muddringsingrepp och –projekt bedöms och värderas skilt för sig. Många muddringsåtgärder inom ett begränsat område, t.ex. i en vik eller i en flada kan medföra allvarliga sammanlagda effekter för vattenmiljön. Dessa sammanlagda effekter och de skador de medför för ett enskilt område, liksom hur detta skall förebyggas har inte lösts i den nu föreslagna utformningen av vattenlagen. Hanteringen av problematiken kunde delvis lösas genom att utvidga föreskrifterna om gemensam handläggning av ansökan i 11 kap. 13 §.

Enligt förslagets 2 kap. 6 § 2 mom. skulle mindre mängder muddermassa fortsättningsvis utan ägarens samtycke få placeras på någon annans vattenområde, om placeringen inte förutsätter tillstånd av miljötillståndsverket enligt 3 kap. 2 §. I förslagets 3 kap. 3 mom. ger det använda begreppet "så liten mängd muddermassa att den saknar betydelse" utrymme för tolkningar och är motstridigt med stadgandena i 3 kap. 2 §, enligt vilka även deponering av små mängder kan förutsätta tillstånd.
Natur och Miljö framför att det i den nya vattenlagen entydigt bör förbjudas placering av muddermassa på vattenområde om tillstånd därtill inte erhållits av miljötillståndsverket. I vattenlagen bör även tolkningen av tillandningsområden utredas, eftersom det idag är mycket vanligt att muddermassor deponeras på tillandning, i gränszonen mellan land och vatten. Den juridiska tolkningen torde vara att tillandning tolkas som vattenområde om området inte inlösts via skild förrättning.

Enligt förslaget får muddermassor inte läggas upp på markområde utan markägarens samtycke, om inte miljötillståndsverket meddelat tillstånd därtill. Natur och Miljö anser att hänvisningen till att man i detta sammanhang även skall iaktta vad som föreskrivs i avfallslagen är oklar och lämnar utrymme för tolkningar. Detta måste följaktligen ännu förtydligas.

Natur och Miljö anser att det är bra att det i förslagets 2 kap. 6 § ingår att alla muddringsåtgärder i fortsättningen skall anmälas till den regionala miljöcentralen. Formuleringen i 2 kap. 14 § att miljöcentralen "skriftligen skall underrättas om", är dock inte den bästa. Enligt 18 kap. 16 § skall med statsrådets förordning meddelas närmare bestämmelser om vad den i 2 kap. 14 § föreskrivna skriftliga ansökan skall innehålla. Förslag till denna förordning har dock inte ännu givits. Natur och Miljö anser att den likaså i 14 § föreslagna ändringen av tiden för förhandsanmälan, från nuvarande 30 till 14 dygn, inte bör genomföras. En muddring är sällan en brådskande åtgärd, 14 dygn är en för kort tid för tillsynsmyndigheterna att inspektera området, bedöma konsekvenserna och kontakta sökanden. En felaktigt utförd muddringsåtgärd kan därtill sällan återställas på ett för miljön acceptabelt sätt.

Natur och Miljö anser att det i lagen, alternativt i en förordning, bör skrivas ut att såväl beställaren av ett arbete som den som utför åtgärden (entreprenören), har ansvar för att åtgärden utförs med miljöhänsyn och i enlighet med givna föreskrifter.

Natur och Miljö anser att det är bra att i förslagets 2 kap. 9 § ingår förbud mot muddring och åtgärder som äventyrar flador eller glon på högst 10 ha. I förslagets svenskspråkiga version har denna paragraf dock försetts med fel rubrik!

Likaså anser Natur och Miljö det som positivt att den kommunala miljövårdsmyndigheten enligt förslagets 14 kap. 2 § ges rätt att tillfälligt avbryta ett muddringsarbete eller andra uppenbart lagstridiga åtgärder som avses i 2 kap. 14 §.

3. Lagens allmänna principer

Natur och Miljö anser att förslagets 1 kap. 1 § "Allmänna bestämmelser", bör kompletteras med en punkt om allmänna principer. I lagen bör inkluderas principer om att negativ miljöpåverkan skall förebyggas eller förhindras, försiktighetsprincipen, principen om förorenarens ansvar, principen om att föroreningar skall åtgärdas vid källan, om bästa tillgängliga teknik samt om bästa miljöpraxis.

4. Definitioner

Natur och Miljö anser att i 1 kap. 3 § också bör ingå och definieras begreppen vattenmiljö och vattentillgångar. Utan en närmare definition blir det oklart huruvida vattenmiljön omfattar t.ex. även de terrestra ekosystem som påverkas och är direkt beroende av akvatiska, som svämskogar och –ängar samt källpåverkade myrar.
Även begreppet källa bör definieras, t.ex. som en plats där grundvatten tränger upp till markytan.

5. Myndigheter

Trots att föreskrifterna om förorening och avloppsvatten flyttats till miljöskyddslagen och trots den aktuella lagen om vattenvårdsförvaltning, kommer vattenlagen även i fortsättningen att framförallt vara en viktig miljölag. Ingen annan lag ersätter det skydd som vattenlagen kan erbjuda miljön och naturen.
Natur och Miljö framhåller att huvudansvaret för skötsel, uppföljning och utveckling av vattenhushållningsärenden tillhör miljöministeriet. Till miljöförvaltningen hör ju även miljötillståndsverket, de regionala miljöcentralerna och de lokala myndigheter som i praktiken övervakar och handlägger vattenärenden. Man bör även överväga om beredningen av vattenlagen i fortsättningen skall underställas miljöministeriet.

6. Bäckar och rännilar

Bäckar och rännilar i naturtillstånd bör enligt Natur och Miljö ha samma skyddsstatus som flador och glon samt källor enligt 2 kap 9 §. Dessa små vattendrag hyser i många fall en rik flora och fauna och är viktiga reproduktionsmiljöer och habitat för många arter av fisk, musslor och andra vattenlevande organismer. En bäck eller en rännil i naturtillstånd förebygger i praktiken även eutrofiering eftersom vattnet här renas och syrsätts på sin väg mot havet eller sjön. Därför är ett tillräckligt skyddsstatus för dessa vattendrag och bäddar essentiellt ur miljösynpunkt, framförallt med tanke på biodiversiteten. Ovanstående bör i tillämplig grad även gälla för bäckar och rännilar som kan anses ha återgått till naturtillstånd.

7. Tillståndsplikt

Enligt förslagets 3 kap. 3 § skulle tillstånd alltid behövas för att permanent ändra ett markområde till vattenområde genom höjning av vattenståndet, men för motsatt process (sjösänkning) föreslås inte motsvarande. Det finns inte längre speciellt många argument för sjösänkningar och ingreppen medför ofta betydande miljöolägenheter. Följaktligen anser Natur och Miljö att även i den nya lagen bör förutsättas tillstånd för att permanent ändra ett vattenområde till land.

Natur och Miljö motsätter sig komissionens förslag i 3 kap. 5 § om att statsrådet i fortsättningen skulle kunna bevilja undantagstillstånd för projekt som är viktiga med tanke på allmän fördel, även om de skador projektet orsakar är så omfattande att miljötillståndsverket inte kan bevilja tillståndet. En dylik bedömning av ändamålsenligheten skulle kunna åsidosätta rättsprövningen och förorsaka omfattande miljöskador.

8. Dikning

I förslagets 5 kap. 6 § om dikningsanmälan, ingår ett nytt stadgande om att den projektansvarige senast 60 dagar innan en dikning inleds, skriftligen skall underrätta den regionala miljöcentralen om annan än obetydlig dikning. Motiveringen är att övervakande myndigheter via detta får information, kan bedöma miljökonsekvenserna och förebygga olägenheter. Dränering av husgrund och på egen åkermark utförd mindre täckdikning, anges i motiveringarna som sådan obetydlig dikning som inte behöver rapporteras.
Natur och Miljö anser att ett anmälningsförfarande i princip är en positiv sak men att termen "obetydlig dikning" och vad som skall ingå i en anmälan ännu bör preciseras t.ex. via en förordning.

Högaktningsfullt,
Carl-Sture Österman
t.f. verksamhetsledare

Taggar