Utlåtande om utkastet till program för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014–2020

Natur och Miljö uttrycker sin tacksamhet över möjligheten att ge ett utlåtande om förslaget. I det här skedet kommenterar Natur och Miljö endast kapitel 7 i förslaget, med fokus på kapitel 7.7, samt utkastet till fördelning av finansiering för landsbygdsprogrammet. Vi vill som vår åsikt framföra följande.

Allmänt om förslaget

Jordbrukets miljöersättningar utgör det viktigaste styrmedlet genom vilket vi kan påverka hur mycket jordbruket belastar miljön. Med tanke på detta är utkastet till fördelning av finansiering för landsbygdsprogrammet oroväckande. Enligt utkastet skulle finansieringen av miljöersättningarna minska drastiskt (20 %) jämfört med nuvarande nivå. Därmed föreligger en stor fara att flera förslag till miljömässigt viktiga åtgärder, som nu finns med i utkastet till landsbygdsprogram, måste slopas. Finansieringen av miljöersättningarna bör hållas på åtminstone nuvarande nivå. Annars är risken stor att Finland inte klarar av att uppfylla målsättningarna i regeringsprogrammet för statsminister Jyrki Katainens regering, samt olika internationella avtal Finland förbundit till sig. Utöver förgröningen av direktstöden, vars verkliga miljönytta i dagens läge är svår att förutspå, behövs ambitiösa miljöersättningar av hög kvalitet.

Många av de åtgärder som krävs för att miljöanpassa jordbruket har redan tidigare funnits med i jordbrukets miljöstöd. Gårdarna har ändå inte förbundit sig till de effektivaste åtgärderna i tillräcklig utsträckning. Enligt regeringsprogrammet ska miljöstödet för jordbruket riktas till de områden och sektorer som regionalt eller på gårdsnivå står för den största belastningen på miljön. Dessutom ska Finland utvecklas till en förebild för återvinning av näringsämnen.

I utkastet till nya miljöersättningar är åtgärderna inte riktade regionvis. Målet att Finland ska utvecklas till en förebild för återvinningen av näringsämnen återspeglas inte i större utsträckning i utkastet till landsbygdsprogram. Till exempel finns det få morötter som skulle sporra till samarbete mellan husdjurs- och växtodlingsgårdar.

I utkastet finns inga stödnivåer nämnda. Dessa är ändå av avgörande betydelse med tanke på hur populära de olika åtgärderna blir. I vissa fall varierar kostnaderna och inkomstbortfallen regionalt. Det skulle vara viktigt att fördela de begränsade resurserna så att åtgärderna lockar där de bäst behövs. Å andra sidan ska resurser för dyra åtgärder inte slösas på områden där miljönyttan är marginell.

Den obligatoriska delen, som alla som förbinder sig till miljöersättningen måste följa, omfattar inga åtgärder som skulle främja naturens mångfald. Med tanke på att en betydande mängd av alla rödlistade arter lever i jordbruksmiljö och med tanke på att skyddet av den biologiska mångfalden ska effektiveras enligt regeringsprogrammet, är detta en klar brist. Denna brist kunde avhjälpas genom att göra det obligatoriskt för gårdarna att välja ett skiftesvist åtagande som främjar naturens mångfald.

Röjning av åker är en betydande källa till koldioxidutsläpp, som bidrar till klimatförändringen. Därför är det viktigt att hämma nyröjningen genom att inte ge åkrar som röjts efter år 2004 stödberättigande inom miljöersättningen.

Detaljer

7.4.

Enligt utkastet kan investeringsstöd beviljas för investeringar som effektiviserar användningen av stallgödsel; fjärrgödselstäder, täckning av gödselstäder, system för att processa gödsel och dessutom gödselstäder för växtodlingsgårdar. Dessa investeringsstöd är viktiga för miljön. Det är av största vikt att stöda utvecklingen och utbyggnaden av olika former av processande av gödsel, t.ex. biogasanläggningar.

7.4.3.

Möjlighet till miljöinvesteringsstöd för inledande röjning och instängsling av också andra naturbeten än värdefulla vårdbiotoper är ett viktigt steg framåt. Vårdbiotoperna är så få och så hotade, att det är viktigt att sköta också naturbeten, som kan utvecklas till värdefulla livsmiljöer.

Material- och arbetskostnader för byggande av rovdjursstängsel bör kompenseras genom miljöinvesteringspengar. Endast genom ett effektivt nätverk av rovdjurssäkra stängsel kan boskapens säkerhet tryggas. Därmed blir det lättare för ortsbefolkningen att acceptera att det lever rovdjur i naturen nära dem.

Gällande våtmarker finns många goda element i förslaget. Ur såväl mångfalds- som vattenskyddssynvinkel är det en viktig åtgärd. Reglerna för detta måste utformas så att man inte upprepar den nuvarande stödperiodens misslyckande, då endast en liten del våtmarker förverkligats jämfört med de uppställda målsättningarna.

I förslaget ingår återställande av bäckfårornas naturliga meandrande karaktär i åtgärden våtmarker. Natur och Miljö föreslår, att man skulle skapa en helt egen åtgärd av detta, eftersom den borde kopplas till breda skyddszoner inom vilka vattendraget får hitta sin naturliga fåra. Om restaureringen av bäckar och mindre åar i större utsträckning blir en normåtgärd kan detta kompensera för mångfaldsförlusterna av fortsatt täckdikning.

Stödet för reglerad täckdikning och underbevattning på sura sulfatjordar borde strykas. Metoden är dyr och miljönyttan har inte kunnat påvisas av oberoende forskare. Ett betydligt säkrare sätt att förebygga sura utsläpp är att odla vall, vilket bör stödas genom miljöersättningar. Om reglerad täckdikning ändå skulle kvarstå i programmet bör stöd beviljas endast till projekt som genomförs på skiften med lämplig markkvalitet, där den potentiella miljönyttan är störst.

Stödet för täckdikning borde inte finnas med som en miljöinvestering. Att sköta om att åkerns dränering fungerar är en del av normalt åkerbruk. Dessutom är täckdikning motstridigt med målet att främja naturens mångfald.

7.7.1.

De högsta tillåtna mängderna för kväve- och fosforgödsling är problematiska (tabellerna 20, 22 och 24 i utkastet). Enligt forskningsresultaten har vattenkvaliteten i våra sjöar och åar, som påverkas av jordbruket, inte blivit bättre (Källa 1). Enligt MTT:s metastudie (Källa 2) är de nuvarande kvävegödslingsnivåerna, som baserar sig på förväntad skördenivå, alltför höga i de fall då t.ex. lågt pH i jorden begränsar växternas möjligheter att utnyttja kvävegödseln. Detta leder till ökad risk för avrinning och är oekonomiskt för jordbrukaren. Åtminstone borde de tillåtna kvävegivorna inte vara högre än för tillfället. En problematisk punkt är att man enligt förslaget kommer att kunna ge 20 kg mera kväve på hösten än för närvarande vid odling av höstoljeväxter.

De högsta tillåtna fosforgivorna i utkastet är i många fall betydligt högre än vad som är berättigat enligt MTT:s metastudie (Källa 3). Enligt studien kan fosforgödslingen minskas betydligt från gränsvärdena i miljöstödet 2007-2013, utan minskad skörd som följd. Om åkerns bördighetsklass är nöjaktig eller högre, ger fosforgödsling ingen nämnvärd ökning av skörden. Därmed borde målet vara att åkerns bördighetsklass är nöjaktig och man borde i allmänhet lämna bort fosforgödslingen i kategorierna god och hög. Fosfor urlakas lättare ur åkrar med en hög bördighetsklass.

Stallgödselundantaget (som finns i tabell 24 i utkastet) borde tas bort ur programmet. Stallgödselundantaget tillåter fosforgivor som är märkbart högre än vad som är optimalt enligt MTT:s metaforskning, speciellt på åkrar som innehåller mycket fosfor från förut. Av olika orsaker, inte minst stödpolitiken, har djurhållningen och växtodlingen allt mer segregerats till olika regioner. På många husdjursgårdar uppstår det mera stallgödsel än som kan spridas på närbelägna åkrar pga. åkrarnas höga bördighetsklass. Markstrukturen på åkrarna hos växtodlingsgårdar lider däremot ofta av för liten mängd organiskt material. Dessutom är fosforn i konstgödseln, som växtodlingsgårdar använder, en ändlig råvara som håller på att sina. Bästa sättet att råda bot på alla dessa problem skulle vara att hitta nya möjligheter att sprida stallgödsel på växtodlingsgårdarnas åkrar. Det finns praktiska hinder i form av logistik m.m., men det finns redan nu användbar teknologi att behandla gödseln så att logistikproblemen minskar. Det är fråga om gödselseparering, biogasanläggningar, gödselpellets m.m. Nya innovationer och metoder skapas och tas i bruk då det finns ett verkligt behov av dem, inte då man konstgjort minskar på behovet.

I utkastet nämns inte hur stor del av näringsämnena i stallgödsel som ska beaktas. Detta är ändå av så stor betydelse, att siffrorna borde ingå i programmet. Hittills har andelarna i miljöstödet inte motsvarat forskningsresultaten. I fortsättningen bör 100 % av den sammanlagda fosforn och av det lösliga kvävet beaktas. 100 % bör gälla även då gödseln sprids på hösten. Det är inte ändamålsenligt att locka till höstspridning, eftersom risken för avrinning av näringsämnen är större då. Fosforn i stallgödseln (förutom pälsdjursspillning) är för växterna i stort sett lika användbart som fosforn i konstgödsel (Källa 4).

Ur miljösynpunkt är det problematiskt att man får ge högre gödselgivor om man uppnått en stor skörd tidigare (tabell 21 och tabell 25 i utkastet). Det är svårt att mäta den skiftesvisa skördemängden på ett tillförlitligt sätt och den är i det närmaste omöjlig att övervaka. Hittills har minimikravet i miljöstödet varit att skördemängden fastställs genom att den aktuella odlingsgrödans skörd på hela gården fördelas på de skiften där denna gröda har odlats. Den totala skördemängden är svår att mäta om skörden inte vägs t.ex. vid försäljning. Det vore viktigt att stöda ibruktagandet av teknisk apparatur och metoder som möjliggör en tillförlitligare mätning av den skiftesvisa skördemängden. Om man ändå vill tillåta högre gödselgivor, bör nivåerna sänkas betydligt jämfört med det nuvarande förslaget.

Markkarteringsresultaten utgör grunden för gödslingen. Hittills har jordbrukaren själv kunnat ta dessa prover. Det vore bäst om en yrkeskunnig och opartisk part tog proverna, så att man kan försäkra sig om att proverna tas på ett tillförlitligt sätt. Eftersom markkarteringarna ersätts med offentliga medel skulle det dessutom vara viktigt att bygga upp ett system, genom vilket hela landets markkarteringsresultat på ett lämpligt sätt vore tillgängliga för forskningens och förvaltningens behov, samt för statistikändamål. Proverna bör märkas på ett sådant sätt att man senare kan härröra dem tillbaks till ställena de tagits ifrån.

Uträkning av näringsbalansen ska bli en obligatorisk åtgärd, vilket är bra. Det är ändå problematiskt att näringsbalansen enligt förslaget endast behöver uträknas för gårdens huvudsakliga odlingsgrödor, som kan odlas på olika skiften olika år. Det skulle vara viktigt att följa upp näringsbalansen på gårdens olika skiften flera år i rad. Då kan man identifiera de skiften som ger liten skörd i förhållande till gödselmängden oberoende av väderleken och från vilka risken för avrinning av näringsämnen därmed är störst. Situationen på en gård kan vara den, att den största avrinningen av näringsämnen sker från ett fåtal skiften, på vilka odlas en gröda i liten omfattning. Enligt förslaget behöver gården aldrig räkna ut näringsbalansen på skiftena ifråga.

7.7.7.

Ersättningen för att anlägga och sköta skyddszoner vid vattendrag och utfallsdiken borde regionalt vara så stor att den täcker inkomstbortfallen på de bördiga markerna i sydvästra Finland, ur vilka näringsämnen rinner ut i Skärgårdshavet. I ett nationellt perspektiv är vattenkvaliteten i Skärgårdshavet särskilt oroväckande. På området har man hittills inte grundat skyddszoner i tillräcklig utsträckning. Det odlas relativt mycket specialgrödor och vid grundande av skyddszoner är inkomstbortfallet större än i andra regioner.

Slåttertidpunkten för naturvårdsåkrar med vall nämns inte utkastet, men den är ytterst viktig. Slåttern bör utföras så att den inte äventyrar fåglarnas häckning och däggdjurens ungar, vilket innebär att slåtter inte får tillåtas före den 1 augusti. Slåtter tidigare på sommaren borde tillåtas endast om det föreligger särskilda orsaker i form av bekämpning av svåra ogräs eller bärgning av skörd. Naturvårdsåkrarna lockar fåglar och däggdjur, vilka sedan lätt faller offer för slåttermaskinen. De lockar också fjärilar, som efter slåttern blir utan mat. Sådan verksamhet bör inte stödas med miljöersättningspengar.

Med tanke på naturens mångfald är det viktigt att som naturvårdsåker med vall godkänna gamla vallar, som redan till stor del består av ängsväxter. Hittills har jordbrukare vid övervakning ålagts att förnya naturvårdsåkrar där det växer rödlistade arter. Det här måste ändras i det nya systemet.

7.7.13.

Enligt regeringsprogrammet ska miljöstödet för jordbruket revideras så att det bättre än för närvarande skyddar mångfalden i naturen och dessutom ska skötseln av vårdbiotoper uppmuntras. Det vore viktigt att stödsumman för skötsel av vårdbiotoper och naturbeten återspeglade de verkliga kostnaderna, som ligger kring 1000 €/ha.

Enligt utkastet skulle det inte vara möjligt att ingå avtal om skötsel av mångfalden i jordbruksnaturen och av landskapet för åkermark annat än ifråga om betydande mat-, flytt- och rastplatser för fåglar. Hittills har det varit möjligt att ingå avtal om miljöspecialstödet främjande av naturens och landskapets mångfald för åkrar och det borde vara det i fortsättningen också, åtminstone i vissa fall. Ett sådant fall är åkrar på Natura 2000-områden, ett annat fall är åkrar där rödlistade fåglar häckar och som därför borde skötas enligt särskilda principer. Dessutom borde det vara möjligt att ingå avtal om åkrar med mångårig vall som fått betydande inslag av värdefulla ängsarter. Naturvårdsåkrarna kan inte ersätta möjligheten till avtal. Det finns inte krav på att avlägsna slåtterrester från naturvårdsåkrar. Det vore viktigt att detta ofta besvärliga och kostsamma, men ur mångfaldssynpunkt utomordentligt viktiga arbetsmoment kunde ersättas. Eftersom det tar många år att utarma åkrar så att den värdefullaste ängsfloran trivs, behövs det kontinuitet och det kan bäst garanteras med ett avtal på 5 eller 10 år. Med tanke på hur hotade ängsväxterna är, borde man genom avtalet kunna betala miljöersättning för att utarma lämpliga åkrar och gynna naturlig ängsflora och -fauna. Utarmandet av en åker kan inte ses som normalt åkerbruk. Genom avtal som kräver skötselplan är det också möjligt att försäkra sig om att lämpliga åtgärder utförs på lämpliga ställen.

7.8.

Målsättningen att 20 % av åkerarealen ska vara ekologiskt odlad år 2020 är bra. Det är viktigt att målsättningen utgör en ledstjärna även då stödpengarna fördelas. Det är också bra att åtagandet kan gälla enbart gårdens grönsaksodling på friland.

Enligt förslaget skulle den ekologiska odlingen frigöras helt från miljöersättningarna. Det betyder att de obligatoriska åtgärderna (7.7.1) inte skulle gälla. Det här är mycket problematiskt ur miljösynpunkt. Exempelvis bör miljöåtagandets gränsvärden för användningen av gödselmedel gälla också ekologisk odling.

7.9.

Det är en välkommen nyhet att permanenta betesmarker blir stöddugliga inom kompensationsbidraget. På så vis uppmuntras jordbrukarna att fortsättningsvis sköta ur mångfaldssynpunkt viktiga naturbeten.

Högaktningsfullt,

Natur och Miljö rf
Bernt Nordman,
verksamhetsledare

 
Källor:

1) Ekholm, P. etc. 2007. Influence of EU policy on agricultural nutrient losses and the state of receiving surface waters in Finland. Agric. Food Sci. 16, 282–300.

2) Valkama, E. etc. 2013. Nitrogen balances and yields of spring cereals as affected by nitrogen fertilization in northern conditions: A meta-analysis. Agriculture, Ecosystems and Environment 164, 1–13.

3) Valkama, E. etc. 2009. Phosphorus fertilization: A meta-analysis of 80 years of research in Finland. Agriculture, Ecosystems and Environment 130, 75–85.

4) Ylivainio, K. och Turtola, E. 2009. Kotieläintalouden ylijäämäfosfori kasvintuotannossa. Maa- ja elintarviketalous. 138. s. 65–160.

Taggar