Utlåtande angående rapporten av styrgruppen som har utrett möjligheterna för att minska olägenheterna av sura sulfatmarker

Natur och Miljö samt förbundets österbottniska lokalföreningar Jakobstadsnejdens Natur och Sydbottens Natur och Miljö har bekantat sig med rapporten ”På väg mot kontroll av de sura sulfatjordarna. Förslag till riktlinjer för minskning av de olägenheter som sura sulfatjordar orsakar” och vill som sin åsikt framföra följande:

1. Allmänt

Natur och Miljö, Jakobstadsnejdens Natur och Sydbottens Natur och Miljö anser att arbetsgruppen på ett förtjänstfullt sätt sammanställt information om fenomenet med sura jordar samt nuvarande lagstiftning och praxis. Rapporten innehåller en mängd goda åtgärdsförslag, som dock är ganska svåra att överblicka på grund av att de placerats på olika ställen i rapporten.

Förebyggande åtgärder skall prioriteras

Arbetsgruppen konstaterar helt riktigt, att det effektivaste sättet att förebygga surhets- och metallbelastning är att se till att sulfatmarkerna inte dräneras (avsnitt 7, sid 41). Vi understöder varmt arbetsgruppens rekommendationer gällande undvikande av dränering på de svårare riskområdena (avsnitt 7.1) och minskat dräneringsdjup (7.2). Vi föreslår, att nyskiftesområden skulle fungera som pilotprojekt, där man kunde motverka markbunden försurning bl.a. genom att välja grödor som inte kräver stort dräneringsdjup.

Kartering av sulfatjordar

Det är av största vikt att markägare och andra aktörer får vetskap om var de sura jordarna förekommer för både åker- och skogsbrukmarkens del. Natur och Miljö stöder förslaget om en heltäckande kartering av alla sulfatjordar, men eftersom denna bedöms ta många år i anspråk (minst till år 2015), måste myndigheter omedelbart börja kräva karteringar av markägare innan tillstånd för dikningar kan beviljas.

End-of-pipe lösningar kräver mycket forskning och utveckling

Metoder som reglerad dränering i nuvarande utförande, kalkfilterdikning, SAPS etc. är inte tillräckliga. Reglerad dränering är en metod som ännu kräver mycket forskning och som inte hjälper under extremt torra år. Kalkkrossdammar, vattendragskalkning och kalkning av odlingsmark hjälper inte mot effekterna från sulfatjordarna.
Vi vill även framhålla att effekten av många åtgärder, som exempelvis reglerad dränering, är till stor del beroende av noggrant underhåll. För att uppnå resultat räcker det inte med att sätta resurser endast på anläggningar och teknisk utrustning.

Förorenaren betalar-principen

En central fråga är vem som skall stå för kostnaderna för minskandet av olägenheter. Arbetsgruppen tar inte systematiskt ställning till detta, men betonar i många fall jordbrukets stödmekanismer. Vi vill i detta sammanhang påminna om att den finländska miljölagstiftningen i många fall bygger på principen att förorenaren betalar.
Det är varken samhällsekonomiskt eller miljömässigt lönsamt att tillåta dränering på områden där sulfatjordarna är nära ytan eller endast litet urlakade, samtidigt som man med statsmedel finansierar någon av de åtgärder som nämns i rapporten.

Effekten på fiskenäringar

Rapporten redogör kortfattat om de negativa effekterna för fiskbestånd. De undertecknande organisationerna upplever, att denna aspekt bör få betydligt mer uppmärksamhet. Arbetsgruppen konstaterar (avsnitt 6.2.3, s 37), att de ekonomiska effekterna är bristfälligt utredda. Vi föreslår, att en grundlig utredning om detta skulle göras som underlag för framtida konsekvensbedömningar av olika åtgärder. Man bör även utreda de årliga och den totala effekten av sura sulfatjordar på fiskeriekonomin (förstörd yngelproduktion, fiskdöd, fångstbortfall, etc.).
I detta sammanhang vill vi göra arbetsgruppen uppmärksam på att den omfattande fisklekplatsinventeringen som gjordes 1997-98 av Ralf Wistbacka och Martin Snickars även innehåller en analys av surhetsproblematiken. Publikationen (Jord- och skogsbruksministeriet, Publikationsserie för fiske- och viltförvaltningen 48a/2000) saknas i källförteckningen till arbetsgruppens rapport.

Skogsdikning

Den offentliga debatten har hittills fokuserat på jordbruksmark, vilket även syns i arbetsgruppens rapport. De undertecknade vill ge större vikt år skogsdikningens försurningseffekter. Det finns flera exempel på allvarliga effekter av försurningseffekter i skogsdiken. Enligt Wistbacka & Snickars (2000) var ca 750 hektar flador, glosjöar och insjöar försurade på grund av skogsdikning och ca 1500 ha mynningsområden (tidigare högklassiga yngelproduktionsområden) för större vattendrag försurade pga. en kombination av skogsdikning och täckdikning under samma period. Många skogsområden finns dessutom på invallade områden där alunjordarna ännu inte är urlakade. Återställande av våtmarker är en bra metod för att minska effekterna från skogsbruket. Dessutom bör obligatorisk mark- och vattenkartering införas vid kompletteringsdikningar. Man bör även genom lagstiftning begränsa friheten att dika på egen skogsmark utan att effekter av dikningen tas i beaktande.

Torvtäkt

Restaureringsåtgärder för att förhindra oxidation vid t.ex. ur bruk tagna torvtäkter bör införas. Dessa områden bör inte användas till jord- eller skogsbruk. Nya torvtäkter bör inte tillåtas på sulfatjordar.

Kopplingar till andra miljöproblem

Vi efterlyser ett bredare helhetstänkande gällande miljöproblem relaterade till jordbruk. Då man åtgärdar försurning (och eutrofiering) bör man även beakta effekterna av täckdikning på åkrarnas biodiversitet. I Finland, liksom i större delen av Västeuropa, minskar så gott som alla åkerfåglar i antal. En viktig bidragande orsak är stora ensidigt odlade fält utan diken.

2. Specifika kommentarer

Arbetsgruppens förslag till konkreta åtgärder (kapitel 9)
De undertecknande organisationerna anser, att de förslag till riktlinjer, som ingår i kapitlen 7 och 8 är bra, men att de riskerar att förbli fromma önskningar om de inte konkretiseras i form av bindande normer och konkreta stödsystem.

Lagstiftning (9.1)

Eftersom surhets- och metallbelastning primärt påverkar vattendragen, är vattenlagen det primära regelverket för att förebygga och hantera problemen. Vattenlagen reglerar redan i dag bl.a. dikning och muddring. Arbetsgruppen presenterar i avsnitt 5.1.1 nuvarande praxis gällande tolkning av vattenlagens tillståndsplikt för dikningar. Natur och Miljö bedömer att redan nuvarande vattenlag borde tolkas så, att alla dikningar på sura jordar är tillståndspliktiga. I det senaste offentliggjorda förslaget till ny vattenlag (Justitieministeriet 28.1.2009) har paragrafen (5 kap 3 §) ytterligare förtydligats. Enligt förslaget skulle dikning alltid vara tillståndspliktig så den kan förorsaka förorening av vattendrag.
Revideringen av vattenlagen torde behandlas av regeringen hösten 2009 och därefter i riksdagen. De undertecknande organisationerna föreslår, att den juridiska basen för hanteringen av försurningsproblematiken skulle lösas i denna process genom att förtydliga lagens motiveringar så, att det tydligt framgår, att dikning på sura jordar alltid kräver miljötillstånd. Vi föreslår, att HAPSU-arbetsgruppen i brådskande takt sammanställer en skrivelse om detta till justitieministeriet, som ansvarar för beredningen av regeringens proposition.

Nationella program (9.2)

Vi bedömer, att den stora mångfalden av olika sektorvisa program på nationell och regional nivå har minskat deras faktiska betydelse. Sålunda kan man inte förvänta sig några märkbara resultat av att sulfatjordsproblematiken omnämns i en massa olika program.
Vi anser, att det regionala vattenvårdsplaneringsarbetet, som utförs på basen av lagen om vattenvårdsförvaltning, skulle vara det mest ändamålsenliga verktyget för målformulering och koordinering av åtgärder. Utgångspunkten för detta är att alla vattendrag skall upp minst god ekologisk status fram till 2015, samt att vattendragens tillstånd inte får försämras.
Vi ställer oss skeptiska till arbetsgruppens förslag, att ansvaret för uppgörandet av en nationell strategi för markbunden försurning skulle delas av jord- och skogsbruksministeriet och miljöministeriet. Ett delat ansvar har allt för ofta inneburit ett bristande ansvarstagande.

Stödsystem (9.3)

Vi anser, att stödsystem i första hand bör användas för att styra jordbruket och skogsbruket så, att problem förebyggs. I andra hand kan det komma ifråga att stöda åtgärder som lindrar redan åstadkomna problem.
Statligt stöd för dikningar bör under inga omständigheter beviljas för verksamhet, som kan förorsaka oxidation av sura jordar. Kriterierna för hur en plan för ”bemästrande av försurningsproblematiken” måste vara synnerligen noggranna och stränga.
Kostnaderna för att lindra de negativa effekterna av redan utförda dikningar bör fördelas mellan stat och verksamhetsidkare (jfr förorenaren betalar). Om statligt stöd skall användas för att finansiera privata jordkarteringar, måste kvalitetskraven vara noggrant definierade.
Ägoregleringsverksamhet är en central drivkraft för nya dikningar. Vi anser, att stöd för dikningar i samband med ägoregleringar bör underställas miljö- och vattenskyddsperspektivet.

Markanvändning och behov av torrläggning (9.8)

Detta avsnitt innehåller en mängd lovvärda tankar om hur problematiken kunde hanteras effektivt, men arbetsgruppen har inte lyckats formulera dem till konkreta förslag gällande vilka administrativa verktyg som skall användas. I fråga om markanvändning kunde exempelvis landskapsplaner utnyttjas för att styra markanvändningen i en miljömässigt ändamålsenlig riktning.
Arbetsgruppen lyfter helt riktigt även fram problematiken med muddringar av sura sediment. Vi anser, att muddringar inte över huvudtaget borde tillåtas på sura sulfatjordar. Övervakningen av muddringsverksamheten förväntas efter vattenlagsreformen bli bättre.

Motverkande av olägenheter orsakade av sura sulfatjordar (9.9)

De undertecknande organisationerna föreslår, att de åtgärder som arbetsgruppen här framför, skulle planeras och genomföras inom ramen för de regionala vattenförvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammet (se ovan 9.2).

Fortsatt arbete

Vi understöder arbetsgruppens förslag, att rapporten efter remissrundan finslipas och publiceras samt att åtgärdsföreslagen sammanställs till ett skilt strategidokument, som skall utgöra grunden för vidare beredning av lagstiftning, myndighetsdirektiv etc.

Högaktningsfullt,

Natur och Miljö rf
Bernt Nordman, verksamhetsledare

Jakobstadsnejdens Natur rf
Ralf Wistbacka, ordförande

Sydbottens Natur och Miljö rf
Sonja Grönholm, ordförande

Taggar