malgrupper/press
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Varkvall.jpg

Artiklar i Finlands Natur

Ingen vill betala för att putsa upp

12.06.2014 kl. 17:34

Fiskodlingen kommer igen

12.06.2014 kl. 16:15

FSC-skogscertifiering: Åland går före

11.06.2014 kl. 20:17

Ta en titt på knoppen

11.06.2014 kl. 14:03

Naturen reagerar på förändrat klimat

08.04.2014 kl. 12:21

Ingen vill betala för att putsa upp

12.06.2014 kl. 17:34
I i havet utanför forna stålfabriken i Koverhar vilar tungmetaller som i årtionden sköljts ut i havet. I Finland ska nedsmutsaren betala för sanering. Men Koverhars ägare har gått i konkurs. Finlands Natur nr 2/2014.

Foto: Martin Lodenius

 

Under fjolåret fick staten stora saneringsräkningar efter konkursföretag och fler är att vänta. I början av året gick viskosfabriken Avilon i Valkeakoski i konkurs, trots att den hade genomgått en företagssanering. Företagets tillgångar räckte inte till att förvara, föra bort och oskadliggöra koldisulfiden som användes som råvara vid fiberproduktionen. Brand- och explosionsrisken gjorde att staten måste

träda in och punga ut med sex miljoner euro.

Oy PP-Recycling Ltd i Padasjoki gick i konkurs i augusti 2013. Bolaget hanterade industriellt kemikalieavfall och hade brutit mot bestämmelserna i miljötillståndet. De lagrade 1 600 ton miljöfarligt avfall. Trots myndigheternas uppmaningar hade bolaget låtit bli att ge garantier som kunde ha täckt kostnaderna för att transportera bort och oskadliggöra avfallet. Ansvaret övergick till fastighetsägaren som också gick i konkurs. Det fanns en risk för en stor miljöolycka, så staten tvingades betala två miljoner euro för att putsa upp efter bolaget. I februari 2014 hade staten fått ersättning via den obligatoriska miljöskadeförsäkringen, 115 000 euro – en bråkdel av kostnaderna.

Om Talvivaara går i konkurs har bolaget uppskattat att miljöskadekostnaderna skulle uppgå till 200 miljoner euro. Bolagets garantier räcker ingen vart.

I Koverhar beslöt Hangö stad att köpa vatten- och landområdena av FNsteels konkursbo. Men inte fabriksområdet, för det var inte attraktivt. Enligt lagen är köparen skyldig att sanera det område han köper om han vid köpet varit medveten om att området är förorenat. Här har stålverket varit igång i decennier. Vad marken innehåller är oklart. Miljönämnden i Hangö har nu godkänt att byggnaderna rivs, men ingen större sanering av området har planerats.

 

I Finland borde vi ha ett heltäckande system med garantier och försäkringar som ska betala utgifterna för att sanera förorenade markområden eller avlägsna miljöfarligt avfall från fabriksområden om nedsmutsaren inte har pengar, är okänd eller omöjlig att få tag på. Men någonting har gått snett.

Det här är inte ett nytt problem. År 1999 infördes en obligatorisk miljöskadeförsäkring för företag i riskgruppen, det vill säga företag vars verksamhet kräver miljötillstånd. Försäkringen skulle specifikt täcka utgifter för miljöskador där nedsmutsaren är okänd eller medellös. Samtidigt krävs garantier av företag med miljötillstånd, till exempel bankdepositioner som borde täcka bland annat avfallshanteringen om företaget råkar i ekonomiskt trångmål. BORDE täcka ska betonas och i vissa fall kan det tilläggas OM företaget har tagit en försäkring och OM garantierna är i skick. 

– Det finns företagare som medvetet driver bolag som har förorsakat miljöskador i konkurs. För ett internationellt bolag med ett dotterbolag i Finland går det lätt att flytta över tillgångarna till moderbolaget och köra det finländska bolaget i konkurs. Sen är det finska staten som måste putsa upp miljön efter konkursen, konstaterar Jouko Tuomainen vid Finlands miljöcentral. Så är det bara i den globala eran, tillägger han, lätt uppgivet.

Inhemska skrupelfria företagare kan likaväl tömma bolagen på pengar och strunta i att putsa upp. Men det finns ju den obligatoriska miljöförsäkringen för detta ändamål. Tror vi. Sedan försäkringen infördes har företagen med miljötillstånd betalat sammanlagt omkring 46 miljoner euro i försäkringsavgifter. Av den summan har staten fått omkring 10 miljoner euro i skatter. Och hur många ersättningar har betalats ut? Bara en handfull, för en total summa på 0,4 miljoner euro. 

Det har tagit 15 år för myndigheterna att vakna och inse att här är det bara försäkringsbolagen som skär guld med täljkniv. I Sverige fanns en liknande ickefungerande miljöskadeförsäkring som slopades för flera år sedan. 

Tiderna är svåra, konkurserna många. Täcker inte garantierna och försäkringarna utgifterna hamnar räkningarna för sanering oftast på statens bord. Skattebetalarna står för kalaset.

 

Just nu sitter en arbetsgrupp på miljöministeriet och funderar över hur systemet ska utvecklas så att staten slipper putsa upp efter konkurserna. Arbetsgruppens förslag borde vara klart i slutet av juni.

– Jag undrar också över varför miljö-skadeförsäkringen infördes från första början. Det var ett felaktigt beslut. Tillämpningsområdet för ersättningar är för snävt. Då fanns det inga fall som försäkringen skulle ha täckt, men hypotesen var att det skulle uppstå 5 eller 6 fall per år, vilket det inte har gjort, förklarar Tuomainen som deltar i arbetsgruppen.       

Dessutom har det visat sig att garan-tierna bara täcker en bråkdel av ut-gifterna för att putsa upp efter en konkurs. 

– De lokala NTM-centralerna har inte alltid har haft kunskap nog för att fordra tillräckligt stora garantier och heller inte alltid kapacitet att övervaka företagens verksamhet. Å andra sidan kan man inte kräva så stora garantier att det skulle täcka också större, oförutsedda miljökatastrofer, för då skulle det bli så dyrt att inget företag skulle verka i det här landet, tillägger Tuomainen.

Det som Tuomainen däremot tycker att har fungerat rätt bra i Finland är Oljeskyddsfonden som ersätter kostnaderna för oljeskador på land och till sjöss då förorenaren är okänd eller medellös, också kostnader för sanering av oljeskadad mark. Trots att Tuomainen är mycket försiktig med att avslöja vad arbetsgruppen kommer att föreslå för förbättringar talar han personligen för ett fondalternativ, kanske olika alternativ enligt verksamhetsområde. Vem som ska betala för gamla miljöskador har alltid varit ett problem, men Tuomainen tänker sig att staten skulle kunna putsa upp efter det som skett före 1980-talet, fondmedel användas för allt som skett senare. 

Varifrån pengarna i fonden ska komma vill han inte kommentera. Klart är att även garantisystemet bör utvecklas.    

 

Foto: Martin Lodenius

 

Hur stort är då problemet med förorenade markområden i Finland? I fjol beräknade Finlands miljöcentral att det fanns omkring 24 000 markområden i landet som var eller misstänktes vara förorenade – dubbelt så många som år 1994 och de blir allt fler, framför allt för att karteringen framskrider. Kostnader-na för att utreda vilken slags förorening det är fråga om och för att sanera dem beräknas uppgå till omkring fyra miljarder euro. I 60 procent av fallen beräknas förorenaren eller markägaren stå för kostnaderna. En stor del av de återstående områdena antas enligt Tuomainen ha oljeskador som kan saneras med pengar ur oljeskyddsfonden. I övriga fall kan det vara mycket oklart vem som bör betala. 

Outi Pyy vid miljöcentralen säger i utredningen att om vi fortsätter i samma takt som idag kommer det att ta över hundra år innan vi har utvärderat skadorna på områdena och sanerat de mest kritiska.

 

Hur borde det då fungera då ett företag som har orsakat miljöskador går i konkurs? Jag ringde upp konkursöverinspektör Harri Hämäläinen på Konkurs-ombudsmannens byrå och insåg att kombinationen av konkurslagstiftning, miljölagstiftning och avfallslagstiftning och ansvar är en juridisk djungel. 

Vid en konkurs övergår tillgångarna till ett konkursbo som är en annan juridisk person än företaget som fanns före konkursbeslutet. En lekman tycker antagligen att det är självklart att plikten att sanera förorenade områden övergår från företaget till konkursboet, lika-så plikten att sköta om att miljöfarligt avfall transporteras bort och oskadliggörs. Men så klart är fallet endast om konkursboet fortsätter med den miljöskadliga verksamheten, vilket är mer ovanligt. Är till exempel en förorenande fabrik i konkurs är den förmodligen stängd. 

– Konkursboet bär i princip inte ansvar för att sanera den förorenade marken eftersom skadan skett innan konkursboet uppstod. I lagen är det heller inte entydigt att konkursboet behöver ansvara för kostnaderna för att föra bort eventuella avfallstunnor med miljö-skadliga ämnen som står utanför fabriksbyggnaderna – men nog de som är inne i byggnaderna. Men nu finns det två domslut i högsta förvaltningsdom-stolen där konkursboet har bedömts vara ansvarigt för bolagets avfall, vilket innebär att saneringen har fallit på konkursboet. Detta har bedömts vara en massafordring, vilket innebär att saneringen ska betalas innan boets pengar fördelas mellan fordringsägarna, förklarar Hämäläinen.

Om pengarna inte räcker till faller det på staten att oskadliggöra avfallstunnorna. 

När det gäller förorenad mark faller
saneringsansvaret i första hand förstås på förorenaren, i andra hand på markägaren och i tredje hand på kommunen på vars mark skadan är. Ibland på staten.

– Men det finns många fall där man konstaterat att ett konkursbo inte bär ansvar för saneringen av ett markområde, konstaterar Hämäläinen.

De många oklarheterna inom konkurslagstiftningen är också en av orsakerna till att delegationen för konkursärenden den 13.2.2014 skickade ett initiativ till justitieministeriet med en uppmaning att konkurslagstiftningen borde preciseras. 

– Efter det har vi inte hört någonting från justitieministeriet, berättar Hämäläinen.

 

Samtidigt som juristerna sitter och knypplar med lagparagrafer försöker specialisterna på miljövetenskap förstå vad som händer när föroreningarna sprids. Som anställda vid miljövetenskapliga institutionen vid Helsingfors universitet har Martin Lodenius och Heinz-Rudolf Voigt i årtionden utfört kursarbeten och fältbiologiska studier på och intill Koverharområdet. Lodenius har koncentrerat sig på luftutsläpp och Voigt på tungmetaller i vattnet. 

– Markproven vi tagit har visat förhöjda värden framför allt av järn och kalcium, men även av zink, koppar, kadmium och bly i mindre mängder i en radie på cirka en kilometer runt
fabriken, berättar Lodenius. 

Han är rätt lugn, för mängderna har inte varit alarmerande, men samtidigt anser han att marken på fabriksområdet absolut borde undersökas, för där kan mycket väl finnas farliga ämnen som han inte sökt efter under sina kurser, till exempel olja, polyaromatiska kolväten, cyanid och dioxiner.    

Voigt blir däremot upprörd över tanken på att Koveharmarken bara ska fyllas igen och inte i nuläget saneras grundligare. 

– Det är som fan, säger Voigt och påminner om att fabriken en tid hade järnskrot som råvara och det kan i princip innehålla vad som helst.  

Voigt har studerat havsnaturen framför allt i tre sänkor i havet från Koverhar utåt och märkt effekten av fabrikens utsläpp upp till hundra kilometer ut från kusten, i en gradvis minskande skala. 

– Tungmetaller försvinner aldrig. De är grundämnen. Vare sig de sprids ut i atmosfären, skogen eller marken så slutar de förr eller senare i vattnet. I djupsänkorna i havet sedimenterar de. De filtreras av musslor och kräftdjur som äts av fiskar som äts av andra djur och så rör de sig vidare i näringskedjan, förklarar Voigt. 

Vad sipprar ut i havet ur ett osanerat område? Vad händer med de sedimenterade metallerna om någon får för sig att muddra? Men framför allt oroar sig Voigt över vad som händer med oss som utsätts för ämnena, inte efter en eller tre generationer, men kanske efter fem generationer. För det vet ingen.      

 

Så här fördelar sig antalet fall med förorenad mark på kommunerna i Finland.

Källa: SYKE

 

Läs mer:

Lagförslag om konkursbos miljöansvar

Tungmetallbelastningen i havet utanför Tvärminne

Henrika Mercadante