malgrupper/press
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Host amiral ronnbar.jpg

Här går pungdjuren säkra

05.04.2013 kl. 11:48
Att flytta friska djurpopulationer ut till fredade, isolerade öar är en lösning Australien gått in för när den ursprungliga faunan trängs tillbaka av introducerade rovdjur och sjukdomar.

Till sin silhuett påminner Maria Island om Hattifnattarnas ensliga ö i Tove Janssons Trollkarlens hatt. Med branta kalkklippor och lummiga eukalyptusskogar tornar den upp sig utanför Tasmaniens östkust i den del av Stilla havet som kallas Tasmanhavet. Foto: Tobias Petterson

 

Den lilla färjan som trafikerar mellan ön och kusten lägger till i en skyddad vik på öns södra sida, där den lämpar av ett tjugotal turister per dag under sommarsäsongen. Här ligger resterna av staden Darlington, som med undantag för ett par skogvaktare numera är så gott som övergiven.
Ändå dröjer det inte länge innan några av öns permanenta invånare visar sig på ängarna mellan stadens gamla byggnader. En grå jättekänguru (Macropus giganticus) når upp till en höjd på nästan två meter där den reser sig på bakbenen, spanar mot hamnen och tuggar. Jättekängurun, vanlig på det australiska fastlandet men fåtalig på Tasmanien, hör till arterna som funnit en fristad på Maria Island.
Det samma gäller den högljutt trumpetande och aningen baktunga hönsgåsen (Cereopsis novaehollandiae), som introducerades på Maria Island i slutet av 1960-talet efter att praktiskt taget ha utplånats från resten av Tasmanien efter européernas ankomst. Gässen är omöjliga att missa där de under stort tumult plöjer fram som en skvadron levande gräsklippare över de gamla fårbetena intill hamnen. På den helt fredade ön har stammen formligen exploderat.

 

Darlingtons gamla byggnader och ruiner vittnar om att Maria Island kunde ha sett helt annorlunda ut i dag. Om man nu för tiden skeppar hotade djurarter till ön bar fartygen som anlöpte Maria
Island för knappa 200 år sedan på en annan last – nämligen straffångar. I två perioder under 1800-talets första hälft tjänade ön som brittisk fångkoloni. I dag kan turister övernatta i det gamla, restaurerade fängelset för en billig penning. Cellerna är försedda med öppna eldstäder, men saknar i likhet med resten av ön el och rinnande vatten.
På 1880-talet förde slumpen den driftiga italienaren Diego Bernacchi till Maria Island. Han fick för sig att göra om ön till ett centrum för handel och turism genom att satsa på vinodling, silkesproduktion och betongfabriker. Utled på brittiskt te­sörplande lät han rentav öppna ett italienskt kafépalats, vars byggnad fortfarande står kvar som en kontrast till den omgivande vildmarken. Staden Darlington döpte han oblygt om till San Diego. Skolor, biografer och hotell växte fram tack vare Bernacchis investeringsiver, men så kom den stora depressionen 1929 och sopade bort den ekonomiska grunden för det spirande samhället. Jordbruk och fårbete tog över, ända tills staten köpte ut de kvarvarande bönderna på 1960-talet och fredade hela ön som nationalpark 1972.
Då inleddes också ett omfattande naturskyddsprojekt som går ut på att flytta hotade fågel- och däggdjurs­arter till ön, där många av arterna redan fanns representerade i mindre populationer i behov av genetiska vitamininjektioner. Tanken är att skapa ett slags försäkringspopulationer i fall introducerade europeiska arter tar över på fastlandet.
På Tasmanien är det här ett mindre problem än på fasta Australien, där först dingon och därefter rävar, förvildade katter, hundar och grisar gjort stor skada bland den ursprungliga pungdjursfaunan. Tasmanien separerades däremot från det australiska fastlandet för ungefär 10 000 år sedan när vattennivån steg, och trots att den holländske sjöfararen Abel Tasman upptäckte den skogbeklädda, oländiga ön redan 1642 har stora delar förblivit glest befolkade eller till och med outforskade. Tasmaniens ställvis bildsköna vildmark, den sista tempererade ödemarken i världen, har funnits på Unescos världsarvslista i 30 år. Hela 37 procent av öns yta är naturreservat. Bittra tvister mellan skogsbolag och miljöorganisationer om utnyttjandet av de tasmanska skogarna har rasat i decennier, och de pågår fortfarande med oförminskad styrka (se Finlands Natur nr 4/2012).

 

Vombater. Foto Tobias Pettersson

 

I motsats till Australiens fastland är den mindre pungdjursfaunan fortfarande livskraftig på Tasmanien. Det är frågan om nattaktiva, sparsamt kända arter vilkas namn ofta blir något otympliga på svenska. Hit hör till exempel Gunnis näspunggrävling (Perameles gunnii), den tasmanska opossumråttan (Bettongia gaimardi), den östliga pungmården (Dasyurus viverrinus) och den tasmanska busk­vallabyn (Thylogale billardierii). De tre sistnämnda är sedan länge utdöda på det australiska fastlandet, men på Tasmanien är de fortfarande talrika, vilket tyvärr också märks i det stora antalet kadaver längs landsvägarna.
Under en vandring i till exempel Noux nationalpark hemma i Finland ska man ha en viss tur för att upptäcka en ekorre eller en skata, men på Maria Island, där det inte finns vägar, är djurtätheten närmast förbluffande. I skymningen snubblar man över vallabyer och kängurur precis i närheten av byggnader och lägerplatser.

 

Mörkret lockar också fram det enda pungdjuret som inte anses behöva något särskilt skydd ur eukalyptus­skogarna. Jag stöter på djuret av en slump när jag lämnar vår lägereld nära stranden och i mörkret snavar över någonting som visar sig vara ett vitnat valskelett. Ljuskäglan från ficklampan som fallit ur min hand råkar träffa djuret i ansiktet – den trädlevande pungräven (Trichosurus vulpecula), utpekat som skadedjur på grund av sin ökänt opportunistiska karaktär. Arten, som hör till opossumsläktet, äter i stort sett vad som helst och förökar sig snabbt. Den har lärt sig dra nytta av människan och trivs till och med mitt i storstäder som Sydney och Melbourne. När jag plockar upp ficklampan och lyser omkring mig upptäcker jag plötsligt tre pungrävar till. I vår fortfarande varma kolgrill sitter de trankilt och gnager i sig resten av våra medhavda majskolvar och grillspett.
Till de verkligt karaktäristiska arterna på Maria Island hör också vombaten (Vombatus ursinus), en robust, björnliknande växtätare med tät, gråaktig päls. På avstånd påminner djurets kroppsform om en tunna. Vombaten har få fiender, så den gör sig inte omaket att lägga de korta benen på ryggen om man närmar sig försiktigt. Om vombaten känner  sig hotad tar den till en intressant försvarstaktik – den vänder helt enkelt baken till och litar på att brosket och den tjocka huden baktill håller angriparen stången.
I själva verket har vombaten bara en naturlig fiende. Det är Tasmaniens mest legendariska varelse, eventuellt med undantag för skådespelaren Errol Flynn. Den illa beryktade, kolsvarta pungdjävulen (Sarcophilus harrisii) introducerades på Maria Island 2005. Det var ett försök att rädda den tasmanska ikonen från en extremt smittsam ansiktscancer, som på kort tid utplånat över hälften av populationen.
Cancern, som smittar via bett och kontakt, bildar anskrämliga tumörer kring huvud och käkar, och leder småningom till att djuret svälter ihjäl. Vad som utlöste cancermutationen är fortfarande oklart, men det är inte uteslutet att miljögifter haft ett finger med i spelet.

 

Vitpannad sydhake. Foto Tobias Pettersson

 

För ett sextiotal år sedan skulle få ha brytt sig om det här, för pungdjävulen, det största nulevande köttätande pungdjuret, hade ett så kusligt rykte att många tasmanier gärna skulle ha blivit av med den för gott. Man trodde bland annat länge att arten utgjorde en fara för den ekonomiskt viktiga fårskötseln, och att den till och med kunde äta små barn. Orsaken står att finna i pungdjävulens aggressiva framtoning – dess skrovliga morranden, blodisande tjut och vassa tandgarnityr skrämde vettet ur nybyggarna som inte kunde veta vad för slags djur de hade att göra med. I praktiken är den bara 30 centimeter höga pungdjävulen främst en asätare och forskning har visat att dess manér mest är bluff och skrämseltaktik.
Under senare hälften av 1900-talet skedde en attitydförändring då man begrep att det kunde göras pengar på den udda arten, som inte förekommer någon annanstans i världen.
Nu koncentreras resurser på att bevara pungdjävulen, som lockar turister till det annars rätt okända Tasmanien. Genom att avla populationer i fångenskap och plantera in friska individer på ställen som Maria Island försöker man rädda pungdjävulen från att gå samma öde till mötes som den mytomspunna pungvargen, som utrotades på 1930-talet. 
Bird Life International klassificerar också Maria Island som ett av världsdelens viktigaste fågelområden, eftersom flera endemiska arter är starkt representerade, däribland den ytterst sällsynta finkliknande tasmanpardaloten (Pardalotus quadragintus). Albatrosser seglar på den öppna oceanen, och ön inhyser också en koloni av världens minsta pingvin, dvärgpingvinen (Eudyptula minor). Kring bergstopparna kan man fortfarande se den tasmanska underarten av den jättelika kilstjärtsörnen (Aquila audax fleayi) speja på gamlika vingar. Bara 80 par lär finnas kvar av rovfågeln, som har en imponerande vingbredd på 2,3 meter.
En del av ortsborna gör man dock klokt i att hålla ett långt avstånd till. Den aggressiva svarta tigerormen (Notechis scutatus) är en av Australiens dödligaste giftormar och utgör en fara som ska tas på allvar, i synnerhet då allt fler turister trampar runt på ön. Turistströmmarna är mycket viktiga för finansieringen av naturskyddsarbetet inom reservatet, även om antalet besökare fortfarande är rätt blygsamt. Liksom på fasta Tasmanien finns det ställen på Maria Island där ingen människa någonsin satt sin fot.

 

FAKTA: MARIA ISLAND
• Ligger utanför Tasmaniens östkust sydost om det australiska fastlandet på den 42:a sydliga breddgraden.
• Båtresan ut till ön över Mercurysundet tar en dryg timme.
• Har en yta på drygt 115 kvadrat­kilometer och mäter ungefär 20 kilometer från syd- till nordspetsen.
• Den högsta punkten är 711 meter höga Mount Maria. 
• Den första europé som kom till ön var den holländska upptäcktsresanden Abel Tasman, som 1642 döpte ön till Maria Island efter den bataviske generalguvernören Antonius van Diemens hustru.
• Aboriginbosättningar hade funnits på ön långt innan dess. På originalspråket heter ön Toarra-Marra-Monah.
• Hela ön är numera nationalpark, med flera längre och kortare vandringsleder.
• Det bästa sättet att utforska ön är att hyra en cykel och trampa längs med kustens många slingriga sandvägar.
• Ön saknar butiker och hotell. Den som planerar en längre vistelse gör klokt i att bunkra upp med mycket förnödenheter.

Tobias Pettersson