malgrupper/press
/Site/Data/812/Images/Layout/Headers/Default/Hostlovviolspindling.jpg

Alger och annat skum(t) på ytan

14.06.2013 kl. 13:18
Till de mest dramatiska fenomenen på vatten­ytan hör algblomningarna, som oftast orsakas av uppstigande cyanobakterier (blågrönalger). Vattenytan hyser också många andra organismer, partiklar och inte minst skum och slem.
Finlands Natur nr 2/2013
På våren är gula stråk av tallpollen ofta det första som man lägger märke till. Först ser man kanske pollenstrimmor på fönsterbrädet eller bilen, men så småningom finns pollen på alla föremål. Tack vare små luftsäckar samlas tall- och granpollen också på vattenytan. Vid lugnt väder kan hela kusten liksom öarna och sjöarna ramas in i gult i slutet av maj eller början av juni. Senare på året kan man ibland se lokala brunröda stråk som främst innehåller sporer av rostsvampar som lever på barr.

 

Husöviken i Finström 24 augusti 2012. Slemmet innehöll alger, bakterier, svampsporer och rester av vassblommor. Foto: Tore Lindholm.

 

Små vattensamlingar och diken är ofta helt täckta av en film av mikroorganismer. Det kan likna effekten av torrt damm eller pollen, men vanligen rör det sig om alger och/eller bakterier. Om hinnan från ett visst håll (om man har ljuset i ryggen eller rakt framifrån), ser ut som en guldfärgad spegel, är det ganska sannolikt att det handlar om guldalger. Vissa encelliga guldalger lever till och med helt utanpå vattenytan (Chromophyton). Vid lugnt väder kan deras celler ställa sig parallellt så att alla fungerar som små speglar. De aktuella guldalgerna omges därtill av kisel­fjäll vilka torde öka reflektionen av ljus.
Det finns också många arter av alger som kan färga vattenytan grön eller röd (till exempel bland släktena Euglena, Botryococcus och Chlamydomonas), liksom en hel del bakterier som lever i anslutning till vattenytan. Givetvis finns det också små kräftdjur, hjuldjur, ciliater såsom toffeldjur och mycket annat smått, som lever flott i, på och av vattenytans bakterierika slemskikt.Det händer då och då att ett slemskikt långsamt blåser iland och bildar märkliga bubblor. Ett sådant fenomen noterades i Pargas sötvattenbassäng i augusti 2010. Slemmet kan ursprungligen ha kommit från alger eller andra organismer. I fallet Pargas föreföll slemmet komma från dinoflagellater, den algtyp som just då fanns rikligt i vattnet. Också
vattenväxter kan ge ifrån sig slem­artat organiskt material som kan orsaka skumbildning. I rent vatten bildas inget varaktigt skum, inte ens vid storm. För att synligt och varaktigt skum skall bildas måste det alltså finnas något organiskt eller annat skumbildande ämne i vattnet.

 

Ibland blir vattenytan täckt av material från två håll samtidigt, nämligen stigande alger ochcyanobakterier samt kringflygande, fallande finfördelat växt- och djurmaterial. Särskilt efter vassens blomning finns det mycket blomrester som tillfälligt kan fångas upp på vattenytan, ofta tillsammans med bladlöss.
Skal av hinnkräftor kan ibland ingå. Skalen kan möjligen härröra från strömmingens eller löjornas avföring. I en strömmingsmage kan man nämligen ofta finna hundratals hinnkräftor. En hel del sådana skal torde passera genom fisken. Hinnkräftornas skalrester kan lätt fånga en gasbubbla inne i tarmen eller senare i vattnet och därefter flyta till ytan.

 

Närbild av bladlöss som flöt
i massor på Ålands hav i maj 2010. Foto: Tore Lindholm

 

Det händer att stormar till exempel i östra Europa för med sig bladlöss och andra insekter ända till oss, ”så in i Norden” kunde man med fog säga.  I maj 2010 hamnade miljarder (vid det laget döda) bladlöss i Ålands hav och Bottenhavet. Tack vare sin ringa vikt och vattenavstötande kroppsyta flöt de länge omkring på vattenytan och ansamlades i tjocka skikt. De ruttnade inte heller i det kalla havsvattnet. Ytan färgades röd eller brun i kilometerlånga och tiotals meter breda stråk.
Vi begåvas också då och då med matjord och sand som virvlas upp på någon stäpp, liksom också med sot från trafik och skorstenar. I början av augusti 2010 blåste det in en hel del sot från skogsbränder i Ryssland. Då kunde man se fläckar med sot och algblomning i en salig röra även kring Åland.

 

Detta ytfenomen sågs i Pargas den 15 augusti 2010. Foto: Kurt Lundqvist.

 

Vulkaner kan som känt slunga upp en ofantlig mängd sot och partiklar i luften, till och med så mycket att det stör flygtrafiken. Det är dock inte så mycket man ser på ytan eller ens i vattnet, förutom just i samband med nedfallet. Det mesta av materialet sjunker nämligen. Men till exempel i myrar, sjösediment och hällkar kan man lätt finna vulkanisk aska. Det mesta av all ”färsk” vulkanisk aska hos oss härrör från det stora utbrottet på Island
våren 2010.
Det är nästan alltid av intresse att undersöka missfärgat vatten och ovanliga fenomen på vatten­ytan. Dels kan det råka handla om någon ny och spännande organism, dels röra sig om någonting som påverkar vattenkvaliteten och rentav vår hälsa. I regel kan vattenprover vid behov lagras några dagar i kylskåp (gärna i en plastpåse eller en öppen burk), men givetvis är det lättast att analysera alldeles färskt material.

Tore Lindholm