Kolet och kriget

“Får barnen se på det ryska kolet?”, frågar kvinnan. Jag nickar och vi börjar gå mot tågskenorna, där de nio vagnarna av sibiriskt antracitkol står hejdade. I en rörelse som jag redan vant mig vid, hjälper mödrar och döttrar varandra upp längs den smala trappstegen. I vagnen står fortfarande flera tält uppslagna, trots att ingen sovit just där på några dygn.

Efterhand blev det svårt att andas i koldammet, ögonen blev röda och uppretade, sotet fastnade överallt. I stället sover vi i skogen eller på den hästgård vi blev erbjudna. Jag ser på flickorna, hur de jämför kolbitar och tar bilder på varandra framför tälten. Det här är också politik, tänker jag. Att överta en plats. Att överta en plats och påminna människor om att det som sker inte är naturgivet. Denna enkla handling: att för ett utopiskt ögonblick hejda något som inte borde få existera.

Efter att kriget i Ukraina började i februari har EU-länderna stött Ryssland med över 44 miljarder euro. För Ukraina har stödet som erbjudits varit en dryg miljard euro. Det är en paradoxal rörelse: att högtidligt uttala sitt stöd för de ukrainska medborgarna, samtidigt som man fortsätter finansiera den våldsmaskin som dödar dem. Den påminner om en annan, lika motstridig handling. Den, där man säger att man värnar om klimatet och samtidigt tillåter utsläppen att fortsätta växa.

Att kriget och klimatet har fossila bränslen gemensamt är något miljörörelser världen över varit snabba med att påpeka. #Fossilfuelswar, sägs det. Det var samma koppling Elokapina och Greenpeace gjorde genom att stanna koltåget utanför Koverhar hamn i mitten av april. Vi slog upp läger och stannade där ända tills vi blev bortburna.

Lägret växte till ett samhälle i miniatyr: familjer, lokala miljöaktörer och politiker samlades där för att diskutera allt ifrån fossilkapitalism till hur Hangös stränder belamras av plast. En man hade åkt ända ned till Polen för att plocka upp ukrainska flyktingar, en kvinna berättade om det kärnvapenhot som präglade ungdomen. Frågan som ställdes var gemensam: Varför slutar vi inte redan importera rysk olja, gas och kol?

Fastän kriget och klimatkatastrofen delar mycket, delar de inte allt. Det tvärvetenskapliga forskningsinstitutet BIOS har skilt åt snabba och långsamma kriser, och påpekar att deras lösningar inte nödvändigtvis faller sömlöst in i varandra. Kriget är en kris som domineras av brådska, medan klimatkrisen snarare än en apokalyps är ett pågående sönderfall. Kriget har även en tydlig fiende, Ryssland, medan klimatkrisen är civilisatorisk och mångfacetterad.

Den ekologiska förvridningen har sin grund i ett helt landskap av begär, mening och praktiker. Det handlar inte bara om vårt förhållande till “naturen”, utan snarare om hur vi har lärt oss att se världen och varandra som möjliga att utnyttja. Att växa ifrån detta och in i en annan logik är ett helt annat projekt än att tillfälligt bojkotta rysk energi.

Det finns ändå en förhoppning om att insatserna för att stävja kriget kan stödja en klimatomställning. Detta kräver att de tillfälliga åtgärderna inte bara förflyttar beroendet från en destruktiv makt till en annan, utan verkligen riktar in oss mot en fredligare värld.

Just nu har insatserna varit de exakt motsatta. USA har exempelvis frigjort sig från Ryssland, men lämnat bakom sig klimatagendan för att istället pumpa ut skifferolja i rekordtakt. Skifferoljans utvinningsmetod som förlitar sig på hydraulisk spräckning, fracking, är katastrofal ur ekologisk synvinkel, då den bidrar med både massiva metanutsläpp och lokal miljöförödelse.

Flera EU-länder har rört sig i Saudiarabiens riktning för att köpa olja, ett land vars krig i Jemen för tillfället räknas som världens största humanitära katastrof. Även Finland har följt samma destruktiva linje, då man siktat in sig på en ökad förbränning av torv och virke.

Fortums dotterbolag Uniper i Tyskland, där den finländska staten är majoritetsägare, är tätt sammanlänkat med både Ryssland och människorättsförbrytaren Azerbajdzjan. Dessutom beslöt Uniper att kringgå de europeiska sanktionerna genom att fortsätta köpa gas av det ryska gasbolaget Gazprom.

Ingenting verkar gå åt rätt håll, alltså. Varför? Ett enkelt och möjligen banalt svar är helt enkelt det, att de egna pengarna är viktigare än andras liv. Men i stället för att jaga den individ som faktiskt får pengarna, blir den genuint intressanta politiska frågan: Varför är detta incentiv både godtagbart, genomförbart och eftersträvansvärt?

I essän “Om den eviga freden” (1795) menar filosofen Immanuel Kant att ekonomisk kapplöpning har kriget och våldet som slaggprodukt. Freden hänger alltså samman med ekonomisk jämlikhet, fredsarbetet är ett rättvisearbete. Kant skriver även att ifall de människor som berörs av kriget fattar beslutet om att dra ut i krig, har vi inte krig.

Dessa påståenden kunde appliceras rakt av på klimatkrisen. Utan den konstruerade knappheten, tävlingen och ojämlikheten skulle vi inte ha en överkonsumtion av naturresurser. Ifall människorna på Kiribati skulle få bestämma om klimatåtgärder, skulle deras hem inte sjunka under vatten.

Filosofen Günther Andreas noterar att samtidens människor präglas av en oerhörd diskrepans mellan sin förmåga till handling och sin möjlighet att föreställa sig och förstå handlingarnas mening. Aldrig har den förra varit så stor och den senare så liten.

Förintelsens ingenjörer och kärnvapnens knapptryckare kan inte ses som moraliskt skyldiga, då de verkar inom ett system som utraderat all agens. I ett komplext system vars verkningsmekanismer individen inte förstår blir moralbegreppet meningslöst. Det är varelserna vi lever med som vi känner ett ansvar inför. Att förpassa produktionen och effekterna av ens beslut någon annanstans är ett sätt att förskingra en ansvarsrelation, att osynliggöra den.

Det är en enkel tumregel att de som berörs mest av besluten borde ha röster som väger tyngst. Såvida dessa personer av en eller annan orsak inte är med och faktiskt fattar besluten, borde deras förmåner ändå rikta samtalet. Ifall de 700 miljoner afrikaner som enligt Förenta nationernas mellanstatliga klimatpanel IPCC blir tvungna att migrera innan år 2030 skulle rikta den politiska agendan, skulle den säkerligen se väldigt annorlunda ut.

Om ukrainarnas förmåner skulle väga tyngre än Fortums och Nestes företagsledares årsinkomster (Markus Rauramo 1 500 000 €, Peter Vanacken 2 046 357,26 €), skulle företagen knappast fortsätta sina fossila inköp. Den finländska konsumtionen skulle antagligen inte vara tillåten om de människor vars tid och rum produktionen möjliggörs av skulle dra upp gränserna.

Att hejda koltåget i Koverhar var inte endast en konkret och symbolisk gest, där man genom att offentligt bryta mot lagen visar att lagen är moraliskt ohållbar. Det handlade också om att överta en plats för att visa att vi kan och vill göra någonting annat med den. Lägret formade en gemenskap vars existens uppfanns dagligen utifrån delade samtal.

Och om något är det detta som är politik: att kunna visa ett barn att människor och livet är viktigare än maskinen och pengarna.

Rakel Similä är filosofistuderande och miljöaktivist

Taggar