Klimatkompensering – ett sätt att köpa gott samvete?

Koldioxidneutralitet, klimatneutralitet och nettonollutsläpp är exempel på begrepp som blivit alltmer vanliga och växlas ofta sinsemellan. De skiljer sig från varandra på några väsentliga sätt:

Koldioxidneutralitet syftar på utsläpp och absorbering av koldioxid – andra växthusgaser räknas (oftast) inte med, i alla fall i begreppets striktaste mening.

Klimatneutralitet innebär i sin tur inga utsläpp av växthusgaser och eliminering av andra negativa klimatåtgärder. Uppnås för det mesta genom en kombination av klimatvänlig produktion och klimatkompensering.

Nettonollutsläpp syftar på när de antropogena utsläppen balanseras ut av antropogent avlägsnade utsläpp.

Klimatkompensering får inte bli den enkla lösningen

I början av millennieskiftet var koldioxid- och klimatneutralitet sätt för organisationer att profilera sig som gröna och hållbara. Nu har dessa blivit strategiska mål som bör uppnås kommande decennium för många stora som små företag, organisationer och länder.

Inom EEA-EFTA länderna (EU + Island, Norge och Liechtenstein) finns ett sk. Cap and trade-system. Med det menas att det finns ett tak (cap) för hur mycket utsläpp som får produceras och en marknad (trade) där företag får köpa och sälja sinsemellan utsläppsrätter. Målet med systemet är att minska på utsläppen av växthusgaser på sikt. Förutom utsläppshandel kan företag och privatpersoner minska på sina utsläpp genom att övergå till rena energikällor och ny teknologi – eller i sista hand klimatkompensera.

Klimatkompensering, eller utsläppskompensation, används för att på ett eller annat sätt minska de utsläpp som produceras. I sin enkelhet kompenseras sådana utsläpp som produceras på ett ställe genom att minska utsläppen på ett annat ställe. I praktiken kan företag till exempel köpa så kallade utsläppsminskningsenheter (som motsvarar 1 ton CO2e, koldioxidekvivalenter). Dessa kan köpas och säljas via olika certifieringssystem. Grovt sagt ska de olika kompenseringsmetoderna antingen minska på mängden växthusgaser i atmosfären eller öka på mängden (permanenta) kolsänkor.

Klimatkompensering ska enligt många direktiv vara det sista alternativet om man ser på klimatsmart produktion och konsumtion som en helhet. Först och främst ska man undvika att generera utsläpp; nästbästa alternativet är att lindra eller minska på skadan som eventuellt sker; och sista utvägen är att kompensera. Just detta är viktigt och här ligger kärnan i hur vi ser på naturen – klimatkompensering får inte bli ett strategiskt verktyg eller ett sätt där företag kan betala för att få lov att förstöra naturen.

Många naturområden är oersättliga – ingen form av klimatkompensering kan ersätta urskogar, utrotningshotade arter eller förlusten av biologisk mångfald, om de en gång blivit förstörda. Många menar dessutom att naturen har ett egenvärde och kan inte enbart ses som en resurs och något som människan kan utnyttja okontrollerat.

Hur definieras klimatkompensering?

Överlag låter klimatkompensering som en bra sak. Alla sätt som minskar, eller i alla fall inte ökar, på mängden koldioxid (eller andra farliga växthusgaser) i atmosfären är väl bra – eller? Klimatkompensering har fått en del kritik, som dels tangerar klimatkompensering som en aktivitet och dels på problemen med de olika certifieringarna.

Det finns en risk att företag fokuserar mer på klimatkompensation än att satsa på teknisk utveckling och ändrade konsumtions- och produktionsvanor, ifall det förstnämnda är ett billigare alternativ. Företag och privatpersoner borde fokusera på att minska på utsläppen så mycket som möjligt, och kompensera endast för den del av produktionen som inte går att avlägsna. Fokusen får alltså inte vara i slutändan av produktionen, då skadan är redan gjord, utan i början av produktionen.

Det finns många olika certifieringssystem och företag som säljer utsläppsminskningsenheter. De eventuella problemen inom dessa tangerar ohållbar praxis och integritet. Problem med dubbelräkning (samma utsläppsrätt används flera gånger), konkurs (projekten blir aldrig av), additionalitet (projekten skulle göras oavsett om någon köpte utsläppsrätten) och icke-permanenta projekt (planterar skog som i slutändan avverkas) är problem som kan hota trovärdigheten av klimatkompenseringen. Som privatperson kan det vara mycket svårt att navigera och jämföra olika certifieringssystem – på den inhemska marknaden saknas gemensamma spelregler och tydlighet, vilka skulle underlätta konsumenternas val och tjänstens trovärdighet.

Olika certifieringar och deras projekt kan även vara ohållbara ur en ekonomisk, ekologisk eller social synvinkel. Omjustering och investering till mer hållbara energiformer (ex. vind- eller vattenkraft) kan påverka såväl människor, djur och växtlighet i området – utveckling av vattenkraft påverkar ofta lokala biodiversiteten negativt. Skogsplanteringsprojekt kan påverka lokalbefolkningens möjligheter till egen odling, och därmed påverka negativt såväl lokalbefolkningens ekonomiska och sociala hållbarhet på sikt.

Så hur ska vi se på klimatkompensation?

Först och främst ska klimatkompensation ses som ett komplement, ett sista sätt att minska på utsläppen, och borde alltså vara en relativt liten del av hållbarhetsarbetet. I ett utopistiskt samhälle behöver vi inte kompensera överhuvudtaget då vi kan övergå till en cirkulär ekonomi där resurser cirkulerar i ett slutet kretslopp. Detta är kanske inte helt trovärdigt eller möjligt. Ett mer realistiskt mål är en kombination av teknisk utveckling, utsläppsrätter, förändrade konsumtions- och produktionsvanor samt klimatkompensation. Alla delområden behöver utvecklas vidare så att helheten är hållbar.

Först och främst ska klimatkompensation ses som ett komplement, ett sista sätt att minska på utsläppen

Källor:
Utrikesministeriet (u.å.): Klimatfrågor i Finlands utrikespolitik.
Konsumentverket (2020): Underlagsrapport 2020:7: Genomlysning av klimatkompensation
Niemistö, J., Seppälä, J., Karvonen, J. & Soimakallio, S. (2021): Utsläppskompensationer som metod för att bekämpa klimatförändringen i Finland – nu och i framtiden. Miljöministeriet & Finlands miljöcentral
Europaparlamentet. (2019): Vad betyder koldioxidneutralitet och hur kan det uppnås till år 2050? Tillgängligt: https://www.europarl.europa.eu/news/sv/headlines/society/20190926STO62270/vad-betyder-koldioxidneutralitet-och-hur-kan-det-uppnas-till-ar-2050 (07.07.2021)

Text av:
18.10.2021
Veera Julin
Nationalekonom och volontär vid Natur och Miljö

Taggar