Jag lever på att äta upp andra

I den argentinske författaren Augustina Bazterricas roman Cadáver exquisito är befolkningen uppdelad i två: de som äter och de som blir uppätna. Människoköttet, eller specialköttet som det kallas i romanen, är behändigt av dubbla skäl. Dels blir man mätt, dels krymper antalet människor.

I dess mest konkreta form är Bazterricas värld givetvis fiktion. Det existerar ingen industri där människor styckas upp och säljs som filéer. I en mer löskopplad version, som symbolik och allegori, är denna uppdelning i mätta och uppätna ändå i allra högsta grad sann.

Alf Hornborg, professor i humanekologi, är inne på samma spår som Bazterrica. I sin senaste bok kallar han den moderna människan för en kannibal och vår tid för “kannibalernas maskerad”. Med sin något storvulna bild syftar Hornborg på den nuvarande världsordningen, där det är möjligt för oss att konsumera (alltså metaforiskt äta) andras livsenergi och naturliga livsvillkor.

Genom att förflytta produktionen någon annanstans och låta någon annan jobba åt oss behöver vi inte befatta oss med den åtgångna arbetstiden eller det använda naturutrymmet, utan kan helt enkelt glädja oss åt den färdiga varan. Med termen “ekologiskt ojämnt utbyte” skärskådar Hornborg transaktionerna mellan ekonomiska kärnområden och exploaterade periferier, där materiella asymmetrier döljs genom att framställa det ojämna utbytet som reciprokt och penningmässigt likvärdigt.

Enligt den tyske filosofen Adolf Caspary är maskinens egentliga funktion inte att bespara människor arbete utan att omfördela arbetsbördan. Sedan den industriella revolutionen har den tekniska utvecklingen bestått av denna omfördelning av både arbetstid och miljöbelastning, snarare än att ha handlat om en ingenjörsmässig effektivisering av produktionen.

Filosofen Ivan Illich påpekar att de som reser med hög hastighet gör det på bekostnad av de som tillverkar deras fordon och ser till att de fungerar, “passagerarna parasiterar på andras tid”.

Ett genomsnittligt amerikanskt hushåll med ett barn hade år 2007 motsvarande en heltidsarbetande tjänare utanför landets gränser och ett sådant hushåll i Japan konsumerade varor som fordrade tre hektar mark utomlands. Finländarens koldioxidavtryck skulle öka med närmare hälften ifall man tog de konsumtionsbaserade utsläppen producerade utanför Finlands gränser med i beräkningen.

Teknologin och ekonomin kan därmed förstås som ett nollsummespel, där miljöbelastningen och arbetsbördan snarare än att minska absolut sett förskjuts till platser med lägre löner och lösare miljölagstiftning. Detta innebär en ödeläggelse av det sedvanliga Hans Rosling-perspektivet på “utveckling”, där välmåendet framställs som en punkt i tiden snarare än en plats i rummet.

I sina föreläsningar ställde Rosling upp sju figurer på led, där endast en av dem har bil medan någon har råd med en cykel och resten saknar skor på fötterna. Han menade att utveckling innebär att de övriga i ledet efterhand ska få tillträde till en bil, de också.

Insikten Rosling då blev blind för är att personerna i ledet definieras utifrån deras inbördes relationer. Den ena har en bil på grund av att de andra inte har det. Globala Syd ligger alltså inte alls efter globala Nord i utvecklingen, utan förskjutningen av arbetstid och miljöbelastning dit är det som möjliggjort välståndet här.

Jag, som en högkonsumerande finländare, är alltså en kannibal. Jag har en telefon, jag har en dator, jag har solpaneler på taket. Alla dessa kräver ett högteknologiskt system förankrat i kolonialistiska maktstrukturer och tillväxtorienterad ekonomi. Idén om att vi kunde fortsätta förskjuta produktionen och ansvaret i all oändlighet möter ändå motstånd i jordens faktiska ändlighet.

Klimatkrisen utgör en slags exposé av den grymma sociala orättvisan vi lever i, där den biofysiska verkligheten ställer upp gränser för modernitetens expansion. Det är även därför drömmen om att det skulle gå att lösa klimatkrisen “tekniskt”, alltså genom att omvandla status quo till grönt, är skev. Vi kan inte bygga och konsumera oss fram till en miljövänlig värld.

Bevisligen finns det inget sådant som grön teknologi, grön tillväxt, gröna städer, gröna transporter. Tyvärr bryr sig biosfären inte nämnvärt om nationell statistikföring eller ideologiska rättfärdiganden. Miljökrisen är inte en tekniskt-vetenskaplig kris, det är en moralisk, politisk och ideologisk kris.

Det vi behöver är att dissekera hur länder i globala Nord parasiterar på globala Syd, på vilket sätt detta rättfärdigas och reproduceras, på vilket sätt ansvar konstant förskjuts.

Det vi behöver är att byta diet. Och detta är politik, inte teknologi.

Rakel Similä är filosofistuderande och högskolepraktikant på Natur och Miljö.

***

Perspektiv-bloggarna är aktuella texter som skrivs i huvudsak av utomstående skribenter. Ämnesval, åsikter och perspektiv är skribenternas egna och representerar inte nödvändigtvis Natur och Miljös officiella linje.

Taggar