Hur ska vi tala om att världen brinner?

Vilken sommar det var. Nyheter om skogsbränder, extremvärme och översvämningar avlöste varandra och inom vår regering är det också extremläge. Till mitt jobb hör att bevaka både politik och klimat så efter semestern är det bara att kavla upp ärmarna.

Klimatrapporteringen har alltid varit svår. Kolsänkor och koldioxidinfångning är komplicerade saker att förklara, och klimatrapporteringen löper från lokal nivå till global och måste ha både ekonomisk, politisk och social vinkling.

Svårast är ändå att hitta en ton som gör att folk bryr sig. Det säger alla klimatjournalister jag talar med, också i andra länder. Hur ska man få klimatrapporteringen att klara sig bland allt annat det finns att klicka på?

I många år har ledordet varit att man måste vara konstruktiv. Folk är trötta på domedagsrapporterna sägs det, de måste få höra mer om att klimatkrisen är en kris som går att lösa. Det här budskapet går igen också hos forskare, och hos vår regering som gärna talar om den gröna omställningen som en affärsmöjlighet.

Men efter sommarens katastrofer undrar jag varför vi gör något annat alls än larmar starkare än någonsin. Det finns väl få andra krissituationer där vi bestämmer att inte tala om hur illa det är, eftersom folk kan få ångest av att höra? Tänk dig att nån skulle säga att vi måste rapportera mer konstruktivt om kriget mot Ukraina.

Att hellre uppmuntra än skamma har också varit den rådande inställningen till klimatdiskussionen vänner emellan och på sociala medier. Man ska kritisera systemet, inte individen. Det argumentet har alltid skavt i mig, för klimatkrisen är framför allt en rättvisekris. Det är en liten mängd människor och samhällen i världen som orsakat det mesta av uppvärmningen.

Därför blir jag glad när jag hör retorikern Maria Wolraths sommarprat i Sveriges radio. Wolrath har forskat i klimatengagemang och vad det är som får folk att ställa om. Hon påpekar att uppmuntran och skam inte ska ses som motsättningar, för livsstilsförändringar har en moralisk drivkraft. Till exempel har prat om flygskam klart större effekt när det kommer från någon som står oss nära.

Wolrath påpekar att inte heller förändringskraven på individ och system står emot varandra, tvärtom. Genom diskussioner och förändringar i det privata är man med om att skapa nya normer i samhället som i sin tur blir grogrund för politisk förändring.

Så alla ni som pratar om klimatkrisen, delar artiklar om klimatkrisen, har ångest över klimatkrisen, fortsätt prata om den. Att stärka medvetandet om krisen är den viktigaste förändringen individer kan göra för klimatet.

För oss journalister gäller det väl att hitta en balans mellan domedagsrapportering och ett allt för optimistiskt lösningsfokus. En annan utmaning i höst blir säkert att regeringens gräl och skandaler lätt kan ta fokus från allt annat. Extrema uttalanden och regeringens funktionsduglighet behöver fortsätta granskas, men vi måste också hitta tid och rum för att granska själva politiken.

Marianne Sundholm är reporter på Svenska Yle.

Taggar