Den miljöpolitiska konsten väcker oss
"Det tycks inte vara någon som lyssnar när man ber snällt, sitter vid förhandlingsbord, röstar, undertecknar medborgarinitiativ. Då krävs andra medel."
Den fjortonde oktober slänger två aktivister tomatsoppa på van Goghs målning ”Solrosor”. De limmar fast fingrarna på väggen intill och frågar den upprörda publiken: Bryr vi oss mera om solrosornas avbild än själva solrosorna?
Målningen var skyddad med en tunn glasskiva. Det landade aldrig någon soppa på tavelduken, vilket aktivisterna också visste.
Just Stop Oil-aktivisterna utförde en akt av avvägd desperation. Det tycks inte vara någon som lyssnar när man ber snällt, sitter vid förhandlingsbord, röstar, undertecknar medborgarinitiativ. Då krävs andra medel.
Platsen var ändamålsenlig. National Gallery och det intilliggande National Portrait Gallery har stått i ekonomiskt beroendeförhållande till oljejättarna Shell respektive BP. De nationalromantiska landskapen i museets tavlor har i stora drag ödelagts av verksamhet såsom oljeindustrins.
Den brittiska regeringen har nyligen röstat igenom över 100 nya tillstånd att pumpa och borra gas och olja i Nordsjön. Förutom själva chockfaktorn, fanns därmed konkreta kopplingar till den pågående ekologiska förödelsen.
Möjligen är frågan om valet mellan konsten eller livet fel ställd. I själva verket kan aktivisternas gest uppfattas som ett performativt konstverk i sin egen rätt. I Bertolt Brechts och Walter Benjamins anda kunde man säga att den politiska konsten synliggör tekniker och former, alltså de sätt på vilka vi lever och känner.
Det handlar inte om att överföra information, lägga fram konkreta policyförslag och tydliga ideologier. Snarare åskådliggör den politiska konsten hur förnimmelser och livsformer är historiskt betingade, och därmed möjliga att omformulera. I stället för att med hjälp av suggestion, illusioner och inlevelse försänka åskådaren i en bekväm dvala, väcker den oss.
Att slänga tomatsoppa på van Gogh är en handling som gör det bekanta främmande. Det är svårt att avgöra vilka dess faktiska effekter är, men som ett konstverk kunde det ändå ses som lyckat.
Frågorna som väcks är avgörande: Vad är det jag egentligen bryr mig om när ett mästerverk besudlas? Under vilka förhållanden produceras konsten? Vad är värt att bevara och varför?
Rakel Similä är filosofistuderande och frilansjournalist
***
Perspektiv-bloggarna är aktuella texter som skrivs i huvudsak av utomstående skribenter. Ämnesval, åsikter och perspektiv är skribenternas egna och representerar inte nödvändigtvis Natur och Miljös officiella linje.
Dela denna sida
Taggar
Du kanske också är intresserad av...
-
Hur ska vi tala om att världen brinner?
Klimatrapporteringen har alltid varit svår. Svårast är ändå att hitta en ton som gör att folk bryr sig.
Läs mer om artikeln: Hur ska vi tala om att världen brinner?
-
Jag lever på att äta upp andra
Jag, som en högkonsumerande finländare, är alltså en kannibal. Jag har en telefon, jag har en dator, jag har solpaneler på taket. Alla dessa kräver ett högteknologiskt system förankrat i kolonialistiska maktstrukturer och tillväxtorienterad ekonomi.
-
Kolet och kriget
Det här är också politik, tänker jag. Att överta en plats och påminna människor om att det som sker inte är naturgivet.
-
Har du hört talas om youth-washing?
Många unga aktiva inom miljörörelsen upplever att de blir representerade men inte inkluderade. Fenomenet kallas youth-washing, skriver Nadia Korkman i Natur och Miljös blogg.