Självförsörjning i Korsnäs

Måndagen den 18 juni 2018 gäller det. Efter att ha planerat för installation av solpaneler i ett halvt års tid har vi äntligen en elmontör och elbolagets representant på plats. Med flinka fingrar skruvar de fast sina trådar, och redan efter ett par timmar kan vi koppla på invertern för att se vad som händer. I förstone händer faktiskt ingenting, för vi schabblar lite med setupprogrammet, men när vi löst den frågan börjar solel strömma in i husets elsystem. Först blygsamma 100 watt, sedan 300 watt och fastän det är mulet ute har vi snart en momentan produktion på över 600 watt.

Hurra – som det första egnahemmet i Korsnäs kyrkby har vi nu solel i vårt elsystem och kan med förtröstan sträva mot vårt mål att vara självförsörjande med värme och elström. I trakten har det visserligen sedan ett år tillbaka på ett stort lager funnits drygt 150 solpaneler, men den satsningen har gjorts utanför byn.

Flera praktiska avgöranden

Alla de reparationer vi gjorde i detta vårt sommarhus på 1990-talet behöver inte beröras här, utan det centrala är att vi efter 20 somrar i huset hade fått nog av 1970-talstekniken och började sikta mot något bättre: vi skulle bli självförsörjande och producera vår egen el i rättrogen klimatvårdaranda.

Fast inte var det bara stora ideologiska avgöranden som spelade in, utan flera helt praktiska omständigheter som att huset hela tiden var ganska kyligt, vilket i och för sig var bra ur den synvinkeln att det aldrig varit problem med fukt och mögel i ett hus som luftar sig självt.

En praktisk olägenhet var pannan från 1977 som alldeles tydligt hade tjänat ut sin tid. Visserligen slutade vi redan i ett ganska tidigt skede med att bränna olja, men också när vi kastade in vedklabbar i pannan kändes allt fel. Det var som att elda för kråkorna då temperaturen i den ganska ringa vattenvolymen i pannan kunde sjunka med 50 grader under natten utan att vi använde en enda droppe varmvatten. Förutom att vara uselt isolerad var pannan också totalt oergonomisk genom att eldningsutrymmet fanns nere vid golvet och bestod av ett obestämbart hål där man inte kunde rada in vedträn utan måste kasta in dem huller om buller. Tilltalade verkligen inte mitt sinne för ordning och reda.

Pannan skulle alltså ut samt isolering i väggar och på mellantak förbättras. Sagt och gjort, när vi samlat lite sekiner på kistbottnen skred vi till verket i något som skulle visa sig vara vårt fyraårsprojekt för klimatet och ett koldioxidneutralt leverne.

Luftvärmepump och förbättrad isolering

Den första sommaren lät vi installera en luftvärmepump, som i flera avseenden visade sig vara en mycket lyckad investering. Inte att undra på, för sådana pumpar syns på väggen vid vart och vartannat hus i trakten. Plötsligt hade vi en apparat som stillsamt pyser i sitt hörn och sommartid håller hela huset varmt med en angenäm innetemperatur på ca 21 till 22 grader. Här behövs ingen maskinell luftkonditionering – den saken får man på köpet med en sådan manick. Visserligen märkte vi ganska snabbt att den inte på rimlig tid klarar av att värma upp huset efter vintern, utan då behövs under ett dygn eller två värme i elementen så att kölden i väggarna drivs ut.

Andra sommaren bytte vi ut brädfodringen på ena långsidan och förbättrade isoleringen med utmärkta inhemska Runkoleijona-skivor. Tredje sommaren fortsatte samma process på andra långsidan, där också några av de överstora 1970-talsfönstren fick stryka på foten. På mellantaket kom ett lager med selluvilla, och när detta var gjort märkte vi att temperaturen inomhus steg med ungefär en och en halv grad. Ett konkret uttryck för att tilläggsisolering lönar sig.

Ny vedpanna

Sommaren 2017 lyckades vi ragga upp en ung och driftig rörmokare, som åtog sig att skruva loss pannskrället från 1977. Det som kom i stället var en modern vedpanna (Nibe Vedex 3300) och en vattenackumulator på 500 liter från Termax. Ett litet snyggt paket, som nätt och jämnt rymdes in i det diminutiva pannrummet. Ackumulatorn och värmeelementen fylldes med en blandning av glykol och vatten så att vi inte skulle behöva oroa oss för tillfrysning fastän huset tidvis står kallt på vintern.

Pannan visade sig vara ett verkligt fynd med relativt ergonomiskt utformat eldningsutrymme och en fantastisk effekt som i slutändan innebär att vi eldar för varmvatten ungefär var tredje dag och sommartid klarar oss med ungefär fem till sex vedträn om dagen. Inte illa, särskilt inte då vi är självförsörjande med björkved utifrån en träddunge som växer i ena ändan av tomten och som då och då behöver glesas ut. Också detta system strålar ut lite värme när det inte används (förlusten är ca tre grader i dygnet), men det tar vi med ro och betraktar vattenackumulatorn som ett slags kakelugn som bidrar till värmehushållningen i huset.

Okej, vi är medvetna om de hälsorisker som är förknippade med sot och mikropartiklar från vedeldning, men totalt sett (en modern panna och lokalt producerad bioenergi) har vi ändå gjort ett avgörande framsteg.

Solpanelerna limmas fast

Nu var vi ganska nära målet, men ännu gällde det att börja sondera för solpaneler, och dessa blev sålunda verklighet under den fjärde sommaren. Vi besökte en bostadsmässa i Helsingfors, studerade uppgifter på nätet och i litteraturen samt funderade länge och väl på vad som kunde passa oss.

Det var nog redan på bostadsmässan som bitarna föll på plats. Bland en uppsjö med traditionella solpaneler fanns en liten firma från Åbo som bjöd ut en som det verkade ny sorts böjliga paneler som inte behöver skruvas fast i någon metallram utan helt sonika limmas fast på takplåten. Vilket dock förutsätter att man har en slät plåtyta att ta till, korrugerad plåt duger inte. Effekten torde vara ca 16 till 17 procent av solinstrålningen, vilket är i klass med andra solpanelers effekt (se www.virtesolar.fi och www.miasole.com). I vårt fall var den största fördelen dock att det är fråga om en lätt konstruktion som inte belastar vårt minst 50 år gamla uthustak. Jag var bl.a. rädd för att solpaneler på en metallram med mellanrum mellan ram och tak skulle bli ett vindfång som det gamla taket inte skulle klara av på lång sikt.

Satsningen skulle alltså bli Miasolés paneler, en på varje plåt på uthustaket, totalt 22 stycken med en sammanlagd nominell effekt på 2,75 kilowatt. Så blev det också, men innan vi kunde välkomna montörerna gällde det att utföra ett litet papperskrig med elbolaget, varigenom vi nu har avtal om att sälja vår genom mikroproduktion skapade överskottsel ut i elnätet. Visserligen räddar vi inte världen med några kilowattimmar (kWh) solel, men vad mer kan en privatperson göra i sin egen lilla vardag?

Solel till elnätet

Om allt går väl borde vi årligen kunna mata ut över tusen kWh, kanske närmare 1 500 kWh grön el i elnätet och rent av få en liten betalning för det. Ersättningen från elbolaget är visserligen bara i samma storleksordning som det spotpris de själva betalar när de köper el på partimarknaden, men dock en ersättning i alla fall. I trakten har vi årligen ca 1 800 soltimmar, så vår kalkyl kan möjligen hålla streck, även om den kan vara lite väl optimistisk.

I varje fall använder vi nu i vårt sommarhus solel till alla apparater som behöver el, tidvis också så att vi som komplement till vedpannan värmer varmvatten med solel. Invertern mal på i sitt hörn och omvandlar likströmmen från solpanelerna till växelström, och en modern elmätare med dubbelriktad mätning ser till att överskottet matas ut i nätet och bokförs som försäljning.

Näsan på displayen

Det är förvisso ett nöje att studera den lilla skärmen på invertern och märka att den momentana produktionen tidvis kan nå värden på närmare 3 000 watt. Under soliga dagar varierar produktionen från 500 watt morgon och kväll till ca 2 500 watt vid middagstid. Skugga är inte bra för panelerna, och när en del av våra björkar kommer i vägen sjunker produktionen till värden mellan 50 och 100 watt fastän solen gassar för fullt. Å andra sidan är ett lätt molntäcke inget hinder för en bra elproduktion, utan värdena håller sig under mulna dagar vanligen kring 600 till 700 watt. Visst är det en gammal sanning att man kan bli solbränd även under mulna dagar, men är ganska bra skyddad mot solen i skugga. Så blev också den erfarenheten demonstrerad i praktiken.

Solen laddar bilen

Till saken hör att en ny bil står på gården och även den matas med solel. Det är fråga om en s.k. laddhybrid med en räckvidd på ca 60 kilometer per laddning som vi började sondera för i samma veva som planeringen av solpanelerna kom i gång. I och med att den laddar ganska långsamt, i ungefär samma takt som solpanelerna producerar el, kan vi under soliga dagar mata den med solel och köra bil totalt utsläppsfritt. Det är klart att en del el från nätet ibland slinker med i laddningen, men i stort sett klarar vi oss med det vi själva producerar. Med våra små körslor behöver bilen drygt 100 kWh per sommar och det klarar vi galant av att producera själva.

På det hela taget använder vi i genomsnitt mellan 5 och 8 kWh hushållsel i dygnet, medan vi nu producerar upp till 15 kWh solel i dygnet. Bilen behöver vanligen 6 till 8 kWh för en laddning, och skillnaden mellan de nämnda värdena räcker bra till för den laddningen. Visserligen måste man med ett sådant här upplägg vänja sig vid att solel inte finns tillgänglig under alla dagar i lika stor mängd, men det är inget problem för oss. Vi laddar helt enkelt bilen när det finns överskott på solel. Inget märkligt med det. Man anpassar sig till de rådande omständigheterna.

Nya planer

Det är att märka att bergsvärme inte i något skede var ett alternativ för oss, även om just den uppvärmningsformen är populär i trakten. Vi ville mer än så och var lite betänksamma inför den ganska stora investering som bergsvärme kräver. I vårt fall fick vi för en mindre totalsumma både en luftvärmepump, en modern vedpanna med värmeackumulator och solpaneler. En bredare palett som är i vår smak.

Självförsörjning sommartid på uppvärmningsenergi och elström var vårt mål och det har vi nu uppnått, med bonusen att en del överskottsel ger en liten inkomst (okej, lite el köper vi fortfarande in från elbolaget, främst nattetid). Ska vi då slå oss till ro efter denna vår fyraårssatsning? Nej, helt färdiga är vi kanske inte, för aptiten växer ibland när man äter.

Bara tekniken utvecklas ska vi nog i något skede ännu komplettera med ett ellager, där vi kan bunkra solel för kulna dagar. Och vem vet, kanske det en vacker dag blir aktuellt att öka mängden solpaneler.

Nu när vi sett hur panelerna fungerar i praktiken i relation till vinkeln mot solen blir det i så fall fråga om en anordning på gården som automatiskt svänger panelerna i rät vinkel mot solen utifrån årstid och klockslag. Om en sådan ställning inte då finns på marknaden tänker jag mig att en lokal Oppfinnar-Jocke kunde bistå med konstruktionen. Även om det än så länge är lite trögt med satsningar på solpaneler i våra nejder, så nog finns det en betryggande mängd tusenkonstnärer i garagen och verkstäderna! Allt väl alltså med tanke på en klimatsmart vardag också i Österbottens kustland.

Text: Johan Ulfvens
Foto: Johan Ulfvens

Fotnot: I artikeln nämns produktnamn. Företagen bakom dessa har inte sponsorerat artikeln.

PS. 4.9.2018

Efter att jag skrev texten ovan har jag blivit medveten om att det faktiskt på marknaden finns anordningar som svänger solpaneler i rät vinkel mot solen. Sådana tycks finnas både för industriellt bruk och för hemmabruk. De kallas logiskt nog för solföljare och har presenterats också på denna sajt i några bidrag. Det säger sig självt att en solföljare som står på marken är lättare att installera och serva än motsvarande solpaneler på ett tak. Man kan visionera att de efter hand kunde bli lika vanliga på egnahemsgårdar som flaggstänger och lusthus är i dag. Risken är dock att de inte klarar de värsta stormarna vid kusten. Hur skulle en solföljare t.ex. ha klarat midsommarstormen 2018, då det i Sydösterbotten ställvis mättes vindstyrkor på 34 meter i sekunden?

Vinsten i effekt jämfört med stationära solpaneler anges vara 40 till 60 procent. Skillnaden är i och för sig betydande, men då priset på el som man säljer är relativt lågt, kan man undra om en satsning på solföljare trots allt är för dyr. I Sverige har en firma som haft sådana solföljare för försäljning slutat med leveranserna med det ganska nedslående konstaterandet att man i nästan alla situationer tjänar på att inte använda solföljare, vilket är en ganska ovanlig marknadsföring, ärlig dock.

Å andra sidan pågår forskning och experiment med solföljare i ökande grad och det ger förstås utsikt om lägre priser och bättre effektvinster. I närheten av Västerås i Sverige finns en stor anläggning på fyra hektar med 91 rörliga solpaneler. Effekten är inte fy skam: ca 1,2 miljoner kWh på årsnivå, vilket täcker den totala elförbrukningen i minst 400 lägenheter.

Oppfinnar-Jocke behöver nog inte rycka ut trots allt

Så här långt i efterforskningarna stöter jag på en firma som fortsättningsvis säljer solföljare för hemmabruk, nämligen Solelgrossisten i Simrishamn, och via dem blir jag medveten om att det faktiskt här hemma i Finland, närmare bestämt i Hammarland på Åland, finns en nydanande firma kallad Heliomotion, som sysslar med dessa saker, dvs. både planerar och tillverkar solföljare. Firman tycks ha tre olika stora modeller till salu med två, fyra respektive sex paneler och säljer också solfångare för produktion av varmvatten. I vårt fall behöver vi ingen ny inverter, utan kan koppla också en uppsättning nya solpaneler till vår befintliga inverter. Ett paket i mellanformat med fyra solpaneler skulle för vår del vara optimalt, men då priserna tycks vara rätt höga kanske vi får lov att vänta ett par år. Min lokale Oppfinnar-Jocke behöver nog inte rycka ut trots allt!

Taggar