Främmande invasiva strandväxter

Vad är en främmande invasiv art?

När vi människor och våra industrier rör oss omkring i världen händer det att vi för med oss arter från ett ställe till ett annat. Arter som spridit sig med hjälp av oss människor till ställen de själva inte kunnat sprida sig till kallas för främmande arter. Dessa kan bestå av djur, växter, svampar eller mikroorganismer. Främmande arter kan sprida sig exempelvis via människor eller djur, olika fordon på land och vatten, samt via skräp och avfall.

Främmande arter är inte problematiska i sig, men de kan utgöra ett hot ifall de visar sig vara invasiva. Främmande arter betraktas som invasiva när de sprider sig snabbt och orsakar skador för naturen, ekonomin, eller människors hälsa. När arter flyttar till nya områden, är risken att de saknar naturliga fiender eller konkurrenter som i vanliga fall skulle begränsa deras spridning. Invasiva främmande arter hotar således inhemska arter genom att ta över deras livsmiljö eller genom att sprida smittor till dem. I det stora hela utgör främmande arter ett verkligt hot mot biodiversiteten i våra ekosystem, då de i värsta fall kan förändra strukturen i hela näringsväven och störa ekosystemens funktioner. Inom EU är 88 invasiva främmande arter reglerade och listade i unionsförteckningen. I Finland ingår 23 arter i den nationella förteckningen över invasiva främmande arter.

Invasiva arter i kustområdet

I Östersjön

I Östersjön finns det en del främmande arter som har spridit sig till området genom strömmen, båtar, och vattenfåglar som rör sig från ett ställe till ett annat. Östersjön är särskilt känsligt för främmande arter, eftersom det är ett relativt ungt och artfattigt hav jämfört med större hav i Europa. På grund av detta finns det lediga nischer i ekosystemet, vilket leder till att nya arter kan sprida sig snabbt. De hot som Östersjön står inför, såsom övergödning och överfiske, sänker också dess motståndskraft mot invasiva arter. Klimatförändringen förvärrar ofta spridningen av invasiva arter, både i Östersjön och andra miljöer, då arter tvingas flytta till nya områden på grund av förändrade levnadsförhållanden som klimatförändringen för med sig.

På stranden

Även arter som lever i strandzonen är känsliga för introduktionen av främmande invasiva arter. Många invasiva växtarter har planterats avsiktligt av människan innan man insett att de konkurrerar ut ursprunglig växtlighet. Flera invasiva växter har spridit sig till kustområden och stränder. Invasiva växter på stranden tränger undan inhemska strandväxter, som redan lever i en tuff och oförlåtlig miljö. Detta leder till förändringar i strändernas växtkomposition och markkvalitet, vilket i sin tur har negativa konsekvenser för strandens mångfald och kustekosystemen i stort. De inhemska strandväxterna är inte bara viktiga för den biologiska mångfalden, utan även för att stabilisera sediment och minska erosionen på stranden. Därför är det viktigt att motverka spridningen av invasiva strandväxter som konkurrerar ut våra viktiga inhemska strandväxter.

Bekämpning av invasiva strandväxter

Bekämpning av invasiva strandväxter är mer eller mindre svårt beroende på arten i fråga och hur snabbt den etablerar sig i nya miljöer. Starkt etablerade invasiva arter är allmänt sett väldigt svåra, ibland omöjliga, att utrota helt och hållet. Det är betydligt lättare att förebygga och förhindra främmande arter från att etablera sig, istället för att försöka åtgärda spridningen av en art som redan rotat sig in i ett ekosystem. Övergödning av stränderna ökar risken att främmande invasiva arter söker sig till dem, så genom att bekämpa övergödning motarbetar du även spridningen av invasiva arter.

Det finns flera sätt att förhindra spridningen av invasiva växtarter. Kunskap om vilka arter som är främmande och invasiva är essentiell för att undvika att du själv planterar eller sprider dessa arter. Undvik att ta med invasiva arter från utlandet. Om du märker att en invasiv art dyker upp i din trädgård eller på din strand, åtgärda det genast, och bekämpa den tillsammans med grannen, eftersom de sällan håller sig till endast ett specifikt område. Några vanliga bekämpningsmetoder av främmande invasiva växter är att avlägsna växten med roten, att slå den regelbundet eller att täcka den.

Vissa arter bör man bekämpa med stor försiktighet för att inte av misstag bidra till ytterligare spridning av dem; fel bekämpningsmetod kan i värsta fall förvärra situationen. De flesta invasiva växtarterna bör också bekämpas innan fröbildning för att undvika fortsatt spridning. Det är även viktigt att göra sig av med eventuella växtrester från röjningen på rätt sätt. Flera städer och kommuner delar ut viktig information och nyttiga tips för att hjälpa med bekämpningen av invasiva växter på just din ort. Nedan presenteras några av de vanligaste främmande invasiva växterna på våra stränder.

Några vanliga främmande invasiva strandväxter

Vit snårvinda (Convolvulus sepium)

Vita snårvindan är en flerårig klätterväxt med vita trumpetformade blommor och hjärtformade blad. Snårvindan kan växa upp till 3 meter lång. Den trivs i snår vid havsstränder, tångvallar och gräsmarker.

Ursprung

Man har länge trott att snårvindan är en ursprunglig art i Finland när den förekommer i buskage på gräsmarker och i skärgården samt på de sydligaste havsstränderna. På senare tid har detta ifrågasatts, och det är mer troligt att växten har importerats till Finland, möjligen redan på 1700-talet.

Invasiva egenskaper

Snårvindan sprider sig effektivt via frön och omfattande rotsystem och konkurrerar ut inhemska arter omkring den. Eftersom den är en klätterväxt kväver den ofta andra växter genom att täcka och blockera solljuset från dem. Snårvindan klarar väl av olika miljöer och jordtyper, inklusive stränder, vilket underlättar dess spridning.

Bekämpning

När snårvindan väl har etablerat sig på ett område är den mycket svår att utrota. Man kan börja med att kapa av stjälkarna vid roten innan fröbildning för att minska fortsatt spridning. För att bli av med växten helt och hållet måste man också avlägsna rötterna, vilket kan göras genom att regelbundet rycka eller gräva upp dem.

Bild: AnRo0002, CC0, via Wikimedia Commons

Jättebalsamin (Impatiens glandulifera)

Jättebalsaminen är en ettårig ört som tillhör balsaminväxterna (Balsaminaceae). Den kan bli 2-3 meter hög och har stora rosa zygomorfa blommor samt äggformade och tandade blad. Den trivs bäst i våt och fuktig miljö vid exempelvis åar, bäckar, våtmarker, diken och stränder.

Ursprung

Jättebalsaminen härstammar från Himalaya-bergskedjan där den växer i upp till 4000 meters höjd. Den introducerades i Finland i slutet av 1800-talet som trädgårdsväxt och har numera spridit sig med människans hjälp i hela landet. I Finland trivs den nära bosättningar och har spridits till miljöer som gödselstackar, våtmarker, vassruggar och åkerkanter. Den sprider sig effektivt längs åar och bäckar med vattenflöden, ofta från trädgårdsavfall som dumpats i naturen.

Invasiva egenskaper

Jättebalsaminen sprider sig väldigt effektivt genom att producera en stor mängd frön som den kastar långt iväg från moderplantan. Den skapar ofta stora bestånd och minskar tillgången på ljus och utrymme för andra växter. Eftersom jättebalsaminen är en ettårig växt med ett ytligt rotsystem lämnar den ofta strandkanterna mer utsatta för erosion när dess växtlighet avtar på hösten än vad ursprunglig flerårig växtlighet gör.

Utöver detta konkurrerar jättebalsaminen om pollinering med andra växter; med sina stora blommor som attraherar insekter riskerar inhemska växter att bli mindre pollinerade. Jättebalsaminen kan även störa skogstillväxten genom att tränga undan unga trädplantor om dess bestånd får fäste i skogsmarken.

Bekämpning

För att bekämpa jättebalsamin är det viktigt att börja innan blomning och fröbildning för att undvika ytterligare spridning. Om detta inte beaktas kan man i värsta fall främja jättebalsaminens spridning. För säkerhets skull lönar det sig att klippa av blomman och sortera dem i rätt avfall, så att de inga frön sprids av misstag.

Att rensa och slå jättebalsaminen är relativt effektiva metoder för att utrota jättebalsaminen på ett område. Den är enkel att rycka upp och det behövs ingen speciell utrustning. Rensningen bör upprepas 2-3 gånger per säsong och under flera år för att säkerställa att beståndet minskar. Genom att förhindra fröbildning helt kan beståndet försvinna under bara några år. Vid bekämpning nära strömmande vatten är det viktigt att börja uppströms för att förhindra spridning, eftersom jättebalsaminens frön sprids via vattendrag.

Bild: AnRo0002, CC0, via Wikimedia Commons

Vresros (Rosa rugosa)

Vresrosen är en tätt växande rosenbuske med anilinröda, eller ibland vita, blommor. Den förväxlas lätt med andra rosor men urskiljs bäst genom dess raka och tätt växande taggar på dess grenar. Vresrosen har också något rynkade blad som är ganska tjocka och dess blommor är enkla och består alltid av fem kronblad. Vresrosen växer i täta bestånd med rikliga rotskott och är tålig. Den trivs bra på sandiga och steniga havsstränder, strandängar och vägkanter.

Ursprung

Vresrosen har sitt ursprung i nordöstra Asien och introducerades till Europa som prydnads och trädgårdsväxt mellan 1700- och 1800-talet. Först under tidiga 1900-talet hämtades den till Finland med syfte att använda den som trädgårdsväxt och för kustskydd. Idag har vresrosen spridit sig från trädgårdar och kustområden till naturliga stränder och kustmiljöer.

Invasiva egenskaper

Vresrosen bildar stora och täta bestånd som sprider sig genom både frön och rotskott. Den är mycket tålig och klarar av tuffa miljöer, vilket har gjort den framgångsrik på stränder och kustområden. Vresrosens täta bestånd tränger undan ursprunglig vegetation och skapar ofta enformiga habitat. Dessutom hotar vresrosens spridning sandsträndernas insektarter direkt eller indirekt genom att ta över deras livsmiljöer. Vresrosen har också påvisats skapa förändringar i markens näringsbalans och mikrobiomer. Man har observerat förhöjda halter kväve, fosfor och organiskt material i strandmark som domineras av vresros jämfört med stränder som har ursprunglig växtlighet.

Bekämpning

Att bekämpa vresros är ofta en långvarig process som kräver noggrannhet och tålamod. Om buskarna fortfarande är små och växer på sandig mark kan det fungera med att rycka upp dem för hand. Större buskar kräver tjocka handskar och verktyg; börja med att klippa ner busken med en trädgårdssax eller röjsåg. Gräv sedan upp rhizomet helt. I sandjord lossnar rötterna lättare än i stenig mark. För stora och sammanhängande bestånd kan en traktor med lämplig utrustning vara effektivt, men kräver noggrann uppföljning eftersom delar av rhizomet oftast lämnas kvar i marken.

En annan metod är att trötta ut vresrosen genom att kontinuerligt klippa av nya gröna skott under året, flera år i rad. På så vis förtvinar busken inom 3-4 år och till sist återstår bara buskstammarna som kan tas bort, till exempel genom förbränning. På platser där det är svårt att rycka upp rötterna, som steniga områden, är uttröttningsmetoden särskilt lämplig.

En annan metod är att täcka beståndet med en tjock presenning efter att det har skurits ned. Presenningen lämnas på platsen i 2-3 år, och skott som växer runt kanterna rycks upp regelbundet.

Eftersom vresrosen är svår att utrota helt är det viktigt med långsiktig efterbehandling. Rhizomrester kan överleva och producera nya skott, så regelbunden uppföljning är nödvändig.

Slutligen är korrekt avfallshantering avgörande för att förhindra spridning av vresrosens frön och rötter. Separera växtrester och jord som innehåller dessa från annat avfall och behandla dem som brännbart avfall, inte kompostmaterial.

Bild: AnRo0002, CC0, via Wikimedia Commons

Jättegröe (Glyceria maxima)

Jättegröe är ett flerårigt gräs som når en höjd på 1–2,5 meter. Det växer i stora, klargröna bestånd som ofta sträcker sig längs med stränder. Dess strån är robusta och dess 5-15 mm breda blad har en glänsande undersida. Blomställningen utgörs av en stor vippa med styva och sträva stjälkar. Jättegröe växer i vattenbrynet halvt under ytan, på ett liknande sätt som bladvassen.

Ursprung

Jättegröe ursprungliga utbredning sträcker sig hela vägen från västra Europa till Mellersta Sibirien. I Finland introducerades växten däremot som en foder- och prydnadsväxt i slutet av 1800-talet. Till en början bredde arten ut sig långsamt, men dess utbredning har ökat raskt under de senaste årtiondena.

Invasiva egenskaper

Stora massor av jättegröe som växer på strandkanten, vid sjöar och i diken konkurrerar ut de inhemska ursprungliga strandväxterna och växer igen hela stränder, vilket missgynnar vissa fisk- och bottendjursarter.

Bekämpning

Det effektivaste sättet att bekämpa jättegröe på är genom att röja beståndet upprepade gånger. Liksom med bladvassen avlägsnar man näring som lagrats i stjälken då man slår jättegröe. För bort växtresterna från stranden för att minska näringstillförsel till vattnet och fortsatt sprdning av jättegröe.

Bild: Industrees, CC0, via Wikimedia Commons

Vattenpest (Elodea canadensis)

Vattenpest är en mörkgrön undervattensväxt som kan växa sig upp till 2 meter lång. Arten blommar i toppen av stjälkarna med enstaka små vita blommor, men blomning är ytterst sällsynt hos oss, eftersom den främst förökar sig vegetativt med delar av skott. Vattenpesten trivs allra bäst i näringsrika, grunda sjöar och vikar men den växer också i långsamt strömmande åar och diken, och kan till och med växa i brackvatten.

Ursprung

Vattenpesten kommer från Nordamerika och hämtades till Europa i mitten av 1800-talet. I slutet av 1800-talet introducerades arten till Finland då den importerades till den botaniska trädgården i Kajsaniemi i Helsingfors, varirfrån den började sprida sig effektivt. Idag är vattenpesten etablerad i södra Finland samt i de södra delarna av Mellersta Finland.

Invasiva egenskaper

Vattenpesten sprider sig väldigt effektivt eftersom den förökar sig från delar av skott som lätt transporteras i vattendrag och skapar således enkelt stora bestånd och i vissa fall hela mattor längs med bottnen. Perioder med snabb tillväxt och låg tillväxt alternerar i cykler på cirka 5–6 år. Stora bestånd av vattenpest tränger undan inhemsk undervattensväxtlighet och skapar förändringar i ljus- och näringsförhållanden under ytan, vilket kan leda till syrebrist i vattnet.

Bekämpning

Det finns inget effektivt sätt att utrota vattenpesten på för tillfället. Den viktigaste bekämpningsåtgärden är därför att förhindra att vattenpesten sprider sig till ytterligare områden. Se till att fiskeredskap, båtar och annan vattenutrustning är rena och inte bär med sig delar av vattenpestskott. En annan preventiv åtgärd är att minska på näringsbelastningen på vattendragen, vilket har visats begränsa massbestånd av vattenpest.

Röjning av vattenpesten kan förvärra situationen eftersom även de minsta delarna av skott kan bilda nya växter. Om man röjer bort vattenpest bör metoder som minimerar sönderrivandet av växten användas för att minimera risken för ytterligare spridning. Röjningen bör uppföljas regelbundet.

Bild: Krzysztof Ziarnek, Kenraiz, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Källor: vieraslajit.fi, Havs- och vattenmyndigheten, ostersjon.fi, Jord- och skogsbruksministeriet, laji.fi, luontoportti.com, WWF Finland, NTM-centralen

Text: Emilia Hanhirova

Taggar