Kalavverkning - vad är problemet?

Kalavverkning minskar skogens näringsupptag

Vid kalavverkning minskar både trädbeståndet och undervegetationen avsevärt, vilket betyder att näringsämnen som annars skulle tas upp av växtligheten istället frigörs i marken. Detta innebär att stora mängder kväve och fosfor, som normalt skulle lagras i växter och träd, riskerar att sköljas bort och lakas ut i närliggande vattendrag. Kalavverkning försämrar således skogens förmåga att ta upp näringsämnen.

Den ökade näringsbelastningen från kalavverkningen bidrar till övergödning i vattendragen och slutligen i Östersjön. Dessutom tillkommer ytterligare näring från avverkningsrester, såsom grenar och rötter som, i samband med att de bryts ner, frigör näringsämnen till marken. Särskilt under de första tre åren efter kalavverkning är näringsläckaget som störst, eftersom vegetationen ännu inte hunnit återhämta sig och därmed inte kan binda näringsämnen.

Kalavverkning ökar erosion och utsläpp av organiskt material

Marken blir även mer mottaglig för erosion efter kalhygge. När trädens rötter bryts ner efter kalavverkningen försvinner deras stabiliserande funktion på marken. Detta ökar risken för att humus och andra organiska partiklar sköljs bort till närliggande vattendrag, som gör vattnet mörkare och grumligare samt bidrar till att slamma igen vattendragen. Detta kallas för brunifiering.

Även markberedning, som ofta sker efter avverkning för att förbereda inför nyplantering, kan leda till ökad erosion. När jorden störs, särskilt på torvmarker, kan stora mängder organiskt material föras till närliggande vattendrag och öka brunifieringen av vattnet.

Kalavverkning på torvmarker är särskilt belastande

På torvmarker är konsekvenserna särskilt allvarliga. Efter kalavverkning på torvmarker brukar grundvattennivån stiga kraftigt till följd av att träden som fällts och undervegetationen som förstörts inte längre kan ta upp och transpirera vattnet. Detta leder till att torven, som tidigare var syresatt, hamnar under den stigande grundvattennivån och blir syrefattig. Under dessa förhållanden sker kemiska reaktioner som frigör stora mängder näringsämnen, särskilt fosfor, som sedan rinner ut i vattendragen. Torvmarker kan släppa ut två till fem gånger mer kväve och fosfor per ytenhet än mineraljordar efter kalavverkning, och konsekvenserna kan kvarstå i flera år​.

Dessutom kan kalavverkning på torvmarker leda till ökad utlakning av organiskt material, som humus, vilket gör att vattnet mörknar, det vill säga, brunifieras. Detta påverkar ljusförhållandena i vattnet, vilket i sin tur påverkar den biologiska mångfalden negativt och försvårar bottenlevande växters syreproduktion.

Kalavverkning belastar vattnen betydligt mer än hyggesfritt skogsbruk

Kalavverkning, där alla träd på en yta fälls, har större negativa effekter på vattenkvaliteten jämfört med till exempel selektiv avverkning eller gallring. Vid selektiv avverkning och gallring behålls alltid en del av träden på det avverkade området, vilket hjälper att bibehålla markens förmåga att binda näringsämnen och motverka erosion. Nyare forskning visar även att selektiv avverkning på utdikad torvmark resulterar i mycket mindre näringsläckage än kalavverkning. Så, kontinuerlig beståndsvård av skogen är att föredra över kalavverkning när det kommer till att skydda vattnen och Östersjön.

Skogsbrukets långsiktiga påverkan på vattendrag och Östersjön

Även om de direkta effekterna av kalhyggen är mest påtagliga under de första åren efter avverkningen, finns det också långsiktiga konsekvenser för vattendrag och Östersjöns ekosystem. Skogsbrukets totala påverkan på vattendragen, och därmed även Östersjön, har visat sig vara betydligt större än man tidigare beräknat. Näringsläckage från skogsbruk, tillsammans med utsläpp från jordbruk och avlopp, utgör en stor del av den totala belastningen. Den kombinerade effekten av kalhyggen, skogsdikning och andra intensiva skogsbruksmetoder bör därför undvikas.

Välj hyggesfritt och naturbaserat skogsbruk!

Skogsavverkning, särskilt kalavverkning, påverkar vattendragen och slutligen Östersjön genom att öka skogens näringsutlakning, erosion och utsläpp av organiskt material. Dessa processer bidrar till övergödning och brunifiering av vattnen, vilket har långsiktiga negativa konsekvenser för både vattendragens och Östersjöns ekosystem. För att minska skogsbrukets inverkan på vattnen bör vi idka naturbaserat skogsbruk. Vi måste ställa om till kontinuitetsskogsbruk, upprätthålla fungerande skyddszoner kring vattendrag och återställa våtmarker som kan bidra till att fånga upp näringsämnen. På det här sättet kan vi minimera näringsläckaget från skogsbruket och skydda vattendragens och Östersjöns ekosystem på lång sikt.

Källor: Luke (2022). Vesistökuormitus metsätaloudessa – Uusia kuormitusmittareita kansallisen metsästrategian seurantaan: Asiantuntijaselvitys; Luke (2022). Jatkuvapeitteinen metsänkasvatus: Synteesiraportti; Naturskyddsföreningen.se

Taggar