Östersjöns tillstånd

1. Livsmiljöernas tillstånd i Östersjön

Pelagiska habitat

Pelagiska habitat omfattar de öppna vattenmassorna i havet där plankton och andra pelagiska organismer lever. Dessa habitat är viktiga för näringsväven eftersom de utgör basen för primärproduktionen i havet och stödjer populationer av fisk och marina däggdjur.

Tillstånd

De pelagiska habitatens tillstånd i Östersjön är måttligt till dåligt beroende på geografiskt läge. Den största försämringen i de pelagiska habitatens tillstånd har skett i den norra delen av Egentliga Östersjön och norrut. Tillståndet i Bottenviken har försämrats betydligt, vilket tyder på ökad belastning i detta område. De pelagiska habitatens funktion och tillstånd är i hög grad beroende av planktonens artsammansättning, som har påverkats avsevärt av övergödningen och klimatförändringen.

Hot och utmaningar

• Övergödning: näringsutsläpp från jord- och skogsbruk samt industrier och avlopp leder till övergödning och tillväxt av växtplankton som rubbar planktonarternas sammansättning och därmed resten av näringsväven i de pelagiska habitaten.

• Överfiske: överfiske av pelagiska fiskarter, som sill och strömming, försvagar fiskbestånden och har således, liksom övergödningen, en negativ inverkan på det öppna havets näringsväv.

• Klimatförändring: klimatförändringen påverkar de pelagiska habitatens tillstånd genom att orsaka temperaturökningar och förändringar i planktonarternas artsammansättning.

• Dessutom är de pelagiska habitatens tillstånd hotat av skadliga ämnen och invasiva arter.

Bentiska habitat

Med bentiska habitat menas de livsmiljöer som finns på Östersjöns botten. Dessa består av såväl hårda som mjuka bottnar och innefattar viktiga biotoper som bland annat ålgräsängar, musselbankar och tångskogar. De bentiska habitaten spelar således en central roll i Östersjöns ekosystem, eftersom de utgör ett hem för en lång rad organismer, såsom maskar, kräftdjur, musslor, fiskar och vattenväxter. Bottenhabitaten bidrar också till viktiga ekologiska processer som sedimentstabilisering och reglering av näringsflödet.

Tillstånd

Stora delar av de bentiska livsmiljöerna i de södra delarna av Östersjön har måttlig till dålig status. Däremot är bottnarnas tillstånd goda i de öppna havsområdena i Bottniska viken. Majoriteten av de bentiska habitaten intill kusten har måttligt till dåligt tillstånd. Särskilt oroväckande är den ökande ytan av syrefattiga och syrefria bottnar i centrala Östersjön. Syreskulden under haloklinen har ökat på alla bottenområden sedan början av 1900-talet, särskilt i Egentliga Östersjön. Ökningen har varit radikal mellan tidigare och aktuella bedömningsperioder. Denna ökning av syrefria bottnar har förödande konsekvenser för bottenlevande organismer och Östersjöns ekosystem.

Hot och utmaningar

• Övergödning: övergödning är ett av de största hoten mot de bentiska habitaten eftersom det för med sig syrebrist och i värsta fall fullständig syreförlust och döda bottnar.

• Habitatförstörelse och -förlust: habitatförlust och skador orsakade av trålning och annan bottenpåverkan har också en negativ inverkan på de bentiska habitatens tillstånd.

• Farliga ämnen: dessutom påverkar utsläpp av farliga ämnen bottenlevande organismernas tillväxt och reproduktion, vilket skapar obalans i bottensamhällets ekosystem.

2. Mångfaldens och arternas tillstånd i Östersjön

Fiskbestånden

De kommersiella fiskbeståndens tillstånd

Endast fyra av femton utvärderade kommersiella fiskbestånd har god status, vilket indikerar att endast en minoritet av de kommersiellt exploaterade fiskpopulationerna hanteras hållbart eller befinner sig på hälsosamma nivåer.

Åtta fiskbestånd har bibehållit samma tillstånd som i den föregående bedömningen. Tillståndet för tre av de kommersiella fiskbestånden har försämrats jämfört med föregående bedömningsperiod. Detta tyder på ett ökat tryck på dessa bestånd, troligtvis på grund av överfiske och miljöförändringar. Endast ett kommersiellt fiskbestånd har förbättrats.

Några specifika kommersiella fiskarters tillstånd:

• Torsk (Gadus morhua): Generellt sett har torskbestånden försvagats, särskilt det östra beståndet, som har utsatts för betydande tryck från överfiske och miljöstressorer.

• Sill/Strömming (Clupea harengus): Sillbestånden varierar beroende på region, men artens tillstånd har försvagats i södra och centrala delarna av Östersjön, högst antagligen på grund av överfiske.

• Skarpsill (Sprattus sprattus): Skarpsillbestånden har genomgått fluktuationer i Östersjön, men har generellt minskat. Skarpsillen drabbas av både ett hårt fisketryck och konkurrens med andra arter, särskilt med torskyngel.

Kustfiskarters tillstånd

Kustfiskarter lever inom havets kustområden, vilket inkluderar vikar, laguner och närliggande flodmynningar. Dessa fiskar är anpassade till det specifika ekosystemet och de unika förhållandena som finns längs med kusten. Viktiga kustarter inkluderar abborre (Perca fluviatilis), flundra (Platichthys flesus), gädda (Esox lucius), gös (Sander lucioperca), sik (Coregonus lavaretus), och tånglake (Zoarces viviparus).

Endast två av totalt tjugotvå utvärderade kustområden uppvisar fiskpopulationer med god status, vilket tyder på otillräckliga åtgärder inom kustfiskförvaltning och habitatbevarande.

Migrerande fiskarters tillstånd

Migrerande fiskarter genomför regelbundna och ofta långa förflyttningar mellan olika livsmiljöer under olika stadier av sitt liv. Dessa vandringar är ofta nödvändiga för deras reproduktion, födotillgång och överlevnad. Två av våra migrerande fiskarter är lax (Salmo solar) och ål (Anguilla anguilla), varav båda är utsatta för diverse hot.

Laxbestånden i norra Östersjöns floder har förbättrats, troligen tack vare bevarandeinsatser och återställning av flodhabitat. Med det sagt är laxpopulationernas tillstånd långt ifrån gott i majoriteten av Östersjöns södra floder, vilket tyder på fortsatta utmaningar, såsom vandringshinder och överfiske, i de södra delarna av Östersjön.

Den europeiska ålen är fortfarande akut utrotningshotad i hela Östersjön. Insatser för att återställa ålpopulationerna inkluderar restriktioner på ålfiske och åtgärder för att förbättra deras habitat och migrationsvägar.

En annan migrerande fiskart, stören (Acipenser oxyrinchus), som är regionalt utdöd i Östersjön, genomgår för tillfället återintroduktionsinsatser med målet att återupprätta lekande populationer i Östersjön.

Hot och utmaningar

De största hoten mot fiskbestånden i Östersjön inkluderar:

• Överfiske: överfiske är fortfarande ett betydande problem, särskilt för arter som torsk och sill som drabbas väldigt hårt av ohållbara fiskemetoder.

• Miljöförsämring: föroreningar, eutrofiering och habitatförstörelse fortsätter att påverka fiskpopulationerna negativt.

• Klimatförändring: förändringar i vattentemperaturer och salthalter påverkar fiskarnas habitat, tillväxt och lekcykler.

Östersjöfåglar

Tillstånd

Östersjöfåglarnas övergripande tillstånd är relativt dåligt i hela Östersjöområdet. Flera av Östersjöns karakteristiska fågelarter har minskat i antal under de senaste decennierna, såsom havstruten (Larus marinus) och sjöorren (Melanitta fusca). Däremot varierar tillståndet mellan olika grupper av fåglar beroende på deras födobeteenden, eftersom tillståndet av deras föda är avgörande för deras eget tillstånd.

Dykande bottenätare, som alkekung (Alle alle), sillgrissla (Uria aalge) och tordmule (Alca torda), är negativt påverkade av övergödning, habitatförstöresle och överfiske, eftersom deras föda består av småfisk och ryggradslösa djur som lever i bentiska miljöer. Dessa arters status har försvagats på grund av minskad födotillgång.

Opportunistiska födosökare, som skrattmås (Chroicocephalus ridibundus), kan bättre anpassa sig till förändringar i födotillgång eftersom de har en bredare diet och kan utnyttja olika födokällor, inklusive avfall från mänsklig aktivitet. Denna flexibilitet bidrar till att dessa arters tillstånd är relativt gott.

Betande fåglar, som vitkindad gås (Branta leucopsis), är i mindre utsträckning direkt påverkade av marina hot eftersom de hittar sin föda främst uppe på land. Dessa arter har visat positiva trender i sin populationstillväxt, troligtvis på grund av ökad tillgång till lämpliga betesmarker.

Hot och utmaningar

• Överfiske: överfiske av fiskarter som utgör huvudsaklig föda för havsfåglar påverkar fåglarna negativt. Försvagade fiskbestånd betyder mindre tillgänglig föda för många fågelarter.

• Habitatförlust: utbyggnad och andra fysiska störningar vid kusterna leder till förlust av viktiga häcknings- och skyddsplatser för havsfåglar.

• Föroreningar: föroreningar, inklusive oljespill och plastföroreningar, utgör ett stort hot mot havsfåglar. Dessa föroreningar kan leda till långsiktiga hälsoproblem eller i värsta fall direkta dödsfall.

• Bifångst: oavsiktlig fångst av fåglar i fiskeutrustning och -nät är ett allvarligt hot mot många havsfåglar.

• Fågeljakt: många andfåglar utsätts för jakttryck av människan.

• Klimatförändringen: klimatförändringens medföljande temperaturökning och havsnivåhöjning påverkar bl.a. istäcket och tillgänglighet till våtmarker, vilket riskerar att minska antalet häckningsplatser samt födotillgången för många havsfåglar.

Däggdjur

I Östersjön lever det fyra arter av däggdjur. Dessa består av tre sälarter och en valart. Östersjöns sälarter är gråsäl (Halichoerus grypus), knubbsäl (Phoca vitulina) och östersjövikare (Pusa hispida botnica), medan Östersjöns enda valart är tumlaren (Phocoena phocoena). De marina däggdjuren spelar en viktig roll i Östersjöns ekosystem, eftersom de som toppredatorer reglerar bytesdjurens populationer och hälsa.

Tillstånd

De marina däggdjurens övergripande status är dålig i hela Östersjön.

Gråsäl (Halichoerus grypus): gråsälen har återhämtat sig betydligt sedan 1970-talet då dess population var kraftigt reducerad på grund av jakt och miljögifter. Antalet gråsälar har ökat och populationen betraktas nu som stabil i större delen av Östersjön, särskilt i de norra delarna. Trots att gråsälens population har ökat, bedöms den övergripande populationstillväxten som för låg. Gråsälen drabbas fortfarande av hot från miljögifter, bifångst och sjukdomar

Knubbsäl (Phoca vitulina): liksom gråsälen har knubbsälen en relativt stabil population, även om den varierar något mellan de olika områdena i Östersjön. I Kattegatt och Skagerrak är knubbsälspopulationens status relativt god och visar tecken på tillväxt. Trots detta bedöms knubbsälens övergripande populationstillväxt som för låg. Dessutom uppnår varken dess reproduktionsstatus eller näringsstatus sina tröskelvärden för att anses vara goda. De största hoten mot knubbsälen är bifångst, föroreningar och störningar från mänskliga aktiviteter.

Östersjövikare (Pusa hispida botnica): östersjövikarens tillstånd varierar beroende på område, men är överlag svagt. Populationen är mest utsatt i södra Östersjön, där den minskar. I norra Östersjön är populationen mer stabil, men långt ifrån dess historiska nivåer. Vikaren är särskilt känslig för klimatförändringen eftersom den är beroende av havsis och snötäcke för sin fortplantning.

Tumlare (Phocoena phocoena): tumlaren har minskat dramatiskt i flera decennier och är idag akut hotad och har särskilt svag status i Östersjön. Populationen i Östersjön är mycket liten, uppskattningsvis endast några hundra individer. Hoten mot tumlaren inkluderar bifångst i fiskenät, undervattensbuller, miljögifter och minskad födotillgång. Särskilt allvarligt är bifångst i garnfiske, som leder till oavsiktliga fångster och död av tumlare.

Hot och utmaningar

• Bifångst: fisknät utgör en stor risk för bifångst av både sälar och tumlare, vilket leder till oavsiktlig död.

• Överfiske: alla marina däggdjur i Östersjön är beroende av fisk som är deras viktigaste näringskälla. Därmed påverkar svinande fiskbestånd till följd av överfiske dem negativt.

• Miljögifter: trots att man idag reglerar och har förbjudit flera farliga ämnen finns en stor mängd av de gifter som en gång hamnat i Östersjön kvar där. Alla marina däggdjur påverkas negativt av föroreningar, inklusive PCB och dioxiner, som kan leda till sjukdomar och reproduktionsproblem.

• Undervattensbuller: marina däggdjur är mycket känsliga för undervattensljud. Även låga nivåer av antropogena ljud i miljön kan maskera naturliga ljud som arter använder för kommunikation eller för att lokalisera byten. Högre nivåer kan leda till beteendeförändringar eller störa viktiga beteenden såsom födosök eller fortplantning. Mycket höga nivåer kan orsaka fysiologisk stress eller till och med tillfälliga eller permanenta förändringar i hörselkänslighet. Hörselnedsättning kan vara mycket skadlig för tumlare, eftersom de använder ekolokalisering för att söka föda.

• Habitatförlust och störningar: Utbyggnad, sjöfart och annan mänsklig aktivitet stör och degraderar viktiga livsmiljöer för dessa arter.

• Klimatförändring: särskilt vikaren är känslig för minskad isutbredning till följd av temperaturökningen, vilket påverkar deras reproduktionsframgång negativt.

3. Näringsvävarnas tillstånd i Östersjön

Näringsvävar representerar födorelationerna mellan arter och populationer. Kunskap om näringsvävar i Östersjön är avgörande för att förstå de nyckelinteraktioner och energiflöden i ekosystemet som ligger till grund för dess övergripande hälsa och funktion.

Näringsvävarnas tillstånd avgörs baserat på tillståndet av de interagerande arterna inom dem. Hur en art mår påverkar interaktionen mellan en eller flera andra arter och trofiska nivåer. Därför kan förändringar i en enda arts tillstånd påverka hela näringsvävens struktur och tillstånd. Förändringar i näringsvävens struktur påverkar i sin tur ekosystemets produktivitet, stabilitet och motståndskraft mot framtida påfrestningar.

Tillstånd

Näringsvävarna i Östersjön har allmänt svag status, vilket innebär att flera nivåer av ekosystemet utsätts för diverse stressfaktorer. Näringsvävarnas svaga status återspeglas i de förändringar som har skett inom Östersjöns trofiska nivåer:

• Primärproducenter (växtplankton) utgör grunden för näringsväven och har förändrats i biomassa och sammansättning till följd av övergödningen och klimatförändringen, vilket har lett till att algblomningar och syrebrist ökar.

• Djurplanktonen har likaså förändrats i deras biomassa och artsammansättning.

• Förändringar i planktonsamhällen påverkar de högre trofiska nivåerna, vilket i sin tur påverkar fiskpopulationerna.

• Minskningen av viktiga rovfiskar har lett till ökade bestånd av mindre fiskarter, såsom storspigg, vilket ytterligare påverkar näringsvävens dynamik.

• Flera fågelarter i Östersjön har drabbats av förändringar i fiskbestånden, övergödning och andra miljöfaktorer.

• Marina däggdjur påverkas likaså av minskad tillgång på fisk.

Hot och utmaningar

• Övergödning: övergödningen leder till algblomningar och syrebrist som påverkar planktonarternas sammansättning, bottenlevande organismer och fiskpopulationer.

• Klimatförändringar: klimatförändringen påverkar temperatur- och isförhållanden, vilket påverkar reproduktion och överlevnad för många arter, inklusive isberoende arter som vikare.

• Överfiske: överexploatering av vissa fiskarter har reducerat populationer av toppredatorer, såsom torsk, vilket destabiliserar näringsväven.

• Föroreningar och farliga ämnen: kemikalier och mikroplaster bioackumuleras i organismer och påverkar deras hälsa negativt.

• Invasiva arter: invasiva arter som sprids på grund av mänskliga aktiviteter förändrar ekosystemets dynamik genom att konkurrera med inhemska arter och skapa förändringar i habitat.

Källa: HELCOM (2023). State of the Baltic Sea. Third HELCOM holistic assessment 2016-2021. Baltic Sea Environment Proceedings n°194. Hämtad maj 2024 från: https://helcom.fi/post_type_publ/holas3_sobs

Ikoner: Microsoft 365 Office Power Point version 2404

Taggar