Hot mot Östersjön

Övergödningen - en av Östersjöns största utmaningar

Ett av de största hoten mot Östersjön är övergödningen. Övergödning, eller eutrofiering, uppstår på grund av ett överskott av näringsämnen som leder till en överdriven tillväxt av organiskt material. Överskottet av näringsämnen beror på utsläpp som kommer från diverse mänskliga aktiviteter. Största delen av näringsöverskottet härstammar från jordbrukets vattenavrinning, men en del kommer också från skogsbrukets vattenavrinning samt avloppsvatten och industrier.

När näringsämnen ackumuleras i och därmed göder vattnet, ökar tillväxten av snabbväxande växtplankton. Ett exempel på dessa är blågröna alger, eller rättare sagt cyanobakterier. Algblomning av detta slag är ett av de mest synliga tecknen på övergödning i Östersjön. Cyanobakterier börjar växa fort i övergödda vatten då vattnet är tillräckligt varmt i en längre tid och det finns rikligt med solljus. Då vattnet värms upp stiger fosfor upp från havsbottnarna mot ytan. Cyanobakterierna förbrukar fosfor, samt kväve från atmosfären, för att växa till sig. Under riktigt soliga och varma somrar kan cyanobakterierna samla sig i stora flottor på vattenytan. Denna massa av cyanobakterier hindrar solljuset från att nå makroalger och vattenväxter som är beroende av det.

Algblomningen är en naturlig process i havsmiljön, men kan vara skadlig då den ökar för snabbt i ett och samma område. Då döda alger sjunker till botten, förbrukar nedbrytningen stora mängder syret från bottenvattnet. I denna process frigörs det fosfor som sedan tidigare lagrats i bottensedimentet, och algerna kan använda detta som näringsämne, och övergödningen samt syreförlusten fortsätter och förvärras. Denna onda cirkel upprätthåller övergödningen av vattnen. Trots att vi lyckats minska de årliga utsläppen till havet, är återhämtningen i havsmiljöerna väldigt långsam, på grund av den skada tidigare utsläpp orsakar.

Den biologiska mångfalden i Östersjön påverkas betydligt av övergödningen; då de känsliga ekosystemen i havet förändras i och med näringsbelastningen, klarar flera arter inte av att anpassa sig. Flera av havsmiljöernas arter dör ut eller tvingas flytta på grund av syrefattiga och syrefria bottnar. Flera bottendjur har redan försvunnit på flera områden i Östersjön. Medan vissa arter minskar eller försvinner på grund av övergödningen tar mer anpassningsbara arter över. Ett ensidigt ekosystem är inte tillräckligt motståndskraftigt för att anpassa sig till framtidens prövningar, varav största hotbilden är klimatförändringen.

Nyckelarter, det vill säga arter som gynnar ekosystemens eller andra arters välmående på ett betydande sätt, är särskilt viktiga att skydda - ifall dessa minskar, är risken att andra arter också gör det som en kaskadeffekt. Blåstången, som förser andra arter med skydd och föda, är en nyckelart som har minskat i antal under de senaste decennierna på grund av bland annat snabbväxande trådalger.

I vatten som blivit grumliga av algtillväxt kan stora rovfiskar inte se sitt byte. Detta leder till att bestånden av mindre fiskar, som äter djurplankton, ökar. Djurplankton äter i sin tur växtplankton, eller alger. Då mängden små fiskarter ökar och djurplanktonen minskar eftersom de utgör föda för småfiskarna, blir det alltså svårare att hålla mängden växtplankton i vattnet under kontroll. Ett exempel på en fiskart som ökat i takt med övergödningen är storspiggen.

För att upprätthålla ett livskraftigt Östersjön måste övergödningen minska. I kombination med att minska näringsutsläppen från källor som jordbruket och skogsbruket bör vi också implementera lösningar som minskar avrinningen till havet och avlägsnar näring direkt från kustområden. Naturbaserade lösningar som kustnära våtmarker, naturbaserat skogsbruk och hållbar vassröjning kan alla bidra till att motverka övergödningen.

Miljögifter - ett långvarigt hot som klättrar upp i näringsväven

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Dess avgränsning, långsamma vattenutbyte och grunda djup innebär också att det är väldigt känsligt för föroreningar, som miljögifter.

Miljögifter härstammar från mänskliga aktiviteter, bland annat från olika industrier, samhällen, samt båttransporter i och runt havet. Olika kemikalier, läkemedel och bekämpningsmedel är bara en del av allt som släpps ut i vattnet. Vi har inte fullständig kunskap om exakt vilka skadliga ämnen som finns i vattnet och hur de påverkar havets organismer och ekosystem eftersom endast en bråkdel av dem kontrolleras.

Miljögifterna i vattnet är långlivade och går vidare från djur till djur genom de olika trofiska nivåerna. Östersjöns däggdjur lider särskilt av detta eftersom miljögifterna ackumuleras i dem genom deras föda. Miljögifter kan på samma sätt landa på våra människors tallrikar, och i våra kroppar.

Klimatförändringen - ett omfattande problem som förstärker andra hot

Konsekvenserna av klimatförändringen förvärrar vissa av de hot som redan finns i Östersjön. Exempelvis övergödningen intensifieras av varmare vatten och ökad nederbörd. Flera olika arter som lever i vattnet klarar inte av att anpassa sig till det varmare vattnet till följd av klimatförändringens temperaturökning. Främmande arter lockas till Östersjöns allt varmare vatten och konkurrerar ut ursprungliga arter. Ökad nederbörd på grund av klimatförändringen kan även leda till en ökad mängd sötvatten i Östersjön, vilket kan påverka den redan låga salthalten som Östersjöns brackvatten har. Vissa arter som trivs i saltare vatten kommer i detta fall att tvingas migrera till saltare områden. Detta berör exempelvis många av våra nyckelarter, såsom blåstång och blåmussla.

Källor: BSAG, John Nurminens Stiftelse, östersjön.fi, Naturskyddsföreningen (sve)

Text: Emilia Hanhirova

Taggar