Hur ställer man om till kontinuitetsskogsbruk?

Från skog till hav reste till Åland den 10 april för att delta på Ålands Natur och Miljös vårmöte. Med på resan var också Torgny Backman som är biolog, skogsägare och doktorand vid Helsingfors universitet. Torgny Backmans familj äger skog i Närpes och är föregångare i kontinuitetsskogsbruk i Finland. Projektledare Nadia Korkman passade på att intervjua Backman kring vad det betytt för hans familj att idka kontinuitetsskogsbruk och vad andra skogsägare kan tänka på då de funderar på detta alternativ för sin egen skog.

Vad är resan för er egen skog, hur kom ni dit ni är idag?

Det var min pappa och farfar som satt grunden. Det har alltid varit en självklarhet för dem att bruka skogen på ett sätt som både gynnar ekonomin och den biologiska mångfalden och till exempel kalhyggen har inte varit ett alternativ. Jag i min tur har byggt vidare på den grund som de lagt, mycket har med andra ord kommit hemifrån och det har jag min farfar och pappa att tacka för.

De miljövänliga skogsbruksmetoderna och dess rekommendationer har ändrats sedan de var unga. T.ex. när min pappa var ung rekommenderas inte lövträd och därför fälldes stora mängder som fanns i skogen vid den tidpunkten. I vår familj har vi alltid testat oss fram och lärt oss av våra misstag, rådgivning inom ramen av kontinuitetsskogsbruk har vi aldrig fått. Det är såklart ett alternativ för de som är nybörjare, att tala med människor som själv håller på med kontinuitetsskogsbruk. Med intresse och iver kommer man långt!

Vad ska man tänka på som skogsägare när man funderar på att ställa om till kontinuitetsskogsbruk?

Svår fråga, men beror mycket på var du befinner dig och hur skogsvårdsföreningen i området fungerar. Alltid finns det inte människor som är tillräckligt öppna och kunniga för att stöda en skogsägare i sin omställning. Gör du det själv finns det flera saker du kan tillämpa ganska snabbt och enkelt.

Hur är det med de som inte har någon koppling till skogen från förut? Hur klarar man av en omställning till kontinuitetsskogsbruk då?

Själva basriktlinjerna för kontinuitetsskogsbruk är inte så svåra egentligen, det kräver att sätta sig ner och fundera, samt bekanta sig med sin skog. Det behövs inte heller vara väldigt noggrant planerat för att man ska kunna börja anpassa mindre åtgärder. Ofta sätts för mycket fokus på att man ska ha all kunskap i världen eller att man ska vara expert innan man kan börja, men egentligen handlar det om att testa sig fram. Det kan vara ett så simpelt steg som att be skogsentreprenören om att lämna de största träden kvar i skogen. Ju mer detaljerad plan och önskan man ger åt skogsentreprenören, desto större chans att resultatet blir som önskat.

Nedan följer en exempelplan till en skogsentreprenör för huggning i en MT-skog på ca 70 år gammal med viss variation i trädåldern:

Vid denna åtgärd får som mest 20 % av träden huggas, och då enbart av de grövre individerna med en brösthöjdsdiameter på över 25 cm. Mindre, klenvuxna eller undertryckta träd ska lämnas kvar, såvida de inte utgör hinder eller säkerhetsrisk för maskinen. För att bevara skogens struktur och mångfald ska minst 30 av de grövsta träden per hektar lämnas orörda. Dessa ska sparas både enskilda jämnt spridda i beståndet och i små grupper. De sparade träden kan fungera som framtida evighetsträd – det vill säga träd som tillåts stå kvar "för evigt" för att bidra till den biologiska mångfalden. De får gärna vara äldre, grövre, karaktärsfulla eller ovanliga, exempelvis krökta eller flerstammiga träd. Sådana träd har ofta låg ekonomisk betydelse men hög ekologisk nytta, och utgör värdefulla habitat för många arter.

Björk bör undvikas i avverkningen om deras andel understiger 20 %. Särskilt asp, sälg, rönn och andra biologiskt värdefulla lövträd ska alltid lämnas kvar, oavsett andel. Existerande död ved ska inte röras, varken stående eller liggande. Körning ska i första hand ske på befintliga stickvägar, och ris bör användas vid behov för att minska markskador.

Är lövträd mycket mindre ekonomiskt värda?

Ja, förutom björken som har ganska bra värde i dagens läge. Aspen är det mest basiska trädet vi har vilket gör att den höjer PH-värdet i marken som gör marken mer bördig. Sälg blommar tidigt och bidrar med mycket nektar som gynnar humlor och jordbruket, sälghanarna har dessutom pollen som är viktigt för nyckelpigor och en stor mängd rovinsekter som i sin tur är otroligt viktiga i skogsbruket eftersom de äter bladlös och andra skadeinsekter. Lövträd spelar en otroligt viktig roll för den biologiska mångfalden i skogen och som tur är kan vi se att industrin har blivit lite bättre på att förstå vikten av bland annat sälgen.

När det kommer till lövträd kan man be sin skogsentreprenör att inte röra lövträden förutom björken och helst inte den heller! I vanliga fall kan ett lövträd som ”stör” en gran bli objekt för nerhuggning om man inte ger noggranna anvisningar på förhand. Det är helt möjligt att vara så pass noggrann att man ger ett exakt antal träd som får huggas och de kan till och med markeras ut i skogen. Det kan låta överdrivet, men även vi har haft problem med skogsentreprenörer som huggit för mycket i brist på mer specifika anvisningar.

Är kontinuitetskogsbruk omöjligt att göra med maskin?

Kontinuitetskogsbruk är helt möjligt att göra med maskin. All skogshuggning, inklusive plock- och luckhuggning, ska göras på vintern när marken är fryst för då är det lätt att ta sig fram utan att förstöra markens karaktär. Hugger man i skogen på vintern så minskar man också avsevärt risken för olika skogssjukdomar såsom rotröta. Industrin vill att man ska hugga på sommaren också men det är inte nödvändigt för den enskilda skogsägaren.

Borde det vara olagligt att hugga på sommaren?

Ja, det tycker jag och man borde absolut inte få göra något kalhygge då. Stora mängder fåglar, djur och insekter lider stort av detta och det är enligt mig inte moraliskt rätt. Ur ekonomiskt perspektiv är det endast okej att hugga under sommaren ifall större områden i skogen skulle lida av granbarkborren. Själva granbarkborren är ur ett biologiskt perspektiv en nyckelart som direkt gynnar över 200 andra arter. Att den skapar död granved gynnar också indirekt runt 1000 arter. Det är med andra ord ingen fara om enstaka träd påverkas av granbarkborren men i fall av utbrott på hela bestånd kan man behöva ta till åtgärder.

Vad ska man se efter för att veta att man gör rätt och vad ska man inte stressa för?

Det finns flera saker man kan se efter för att få känslan av att man är på rätt väg, ett väldigt konkret tecken är ifall man ser solstrålarna som når marken i skogen. När skogsmaskinerna rör sig i skogen störs ytlagret något och detta i sin tur kan leda till att föryngringen kommer snabbare i gång än vad det skulle göra naturligt. Efter bara något år, börjar man se hur plantorna kommit upp.

Man ska inte ta stress för att röja, det är inte nödvändigt. Självplantering innebär ofta att plantorna börjar växa lite mer glest vilket minskar behovet av att röja. Plantorna brukar hitta sin plats naturligt ganska lätt. Vissa träd försvinner av sig själv i och med den naturliga konkurrensen.

Grundregeln är att ju mer variation det finns i skogen, desto bättre. En varierad skog har högre motståndskraft mot sjukdomar, skadeinsekter och stormskador. Monotona miljöer som exempelvis skogsplantager har däremot en låg biologisk mångfald och är mycket sårbar. Tyvärr väljer skogsindustrin ofta att blunda för detta och skjuter speciellt skogsägaren i foten i längden.

Död ved är en viktig del av ett levande skogsekosystem. Den gynnar tusentals arter i olika nedbrytningsstadier – från insekter till svampar och fåglar. Rätt sorts död ved hjälper dessutom till att hålla tillbaka granbarkborren, bland annat genom att gynna dess naturliga fiender.

Om man vill gynna den biologiska mångfalden ytterligare är det god praxis att be skogsentreprenören att såga 15 högstubbar per hektar som är 3–5 meter höga. Det är bäst om det är grövre träd, eftersom de gynnar flest arter. Om man ändå måste hugga lövträd är det allra fiffigast att såga högstubbar av just dem. De utgör ingen risk för spridning av skadeinsekter, utan tvärtom gynnar många rovinsekter och fåglar som äter granbarkborre.

Barrträd med tydlig rotröta eller andra skador lämpar sig också utmärkt som högstubbar. Man kan knacka på nedre metern av stammen också och ofta hörs ett mer ihåligt eller dämpad ton jämfört med en frisk fast gran. Gran med rotröta är oftast frisk längre upp i stammen. Genom att lämna de nedersta rötade metrarna som högstubbe (som ändå inte har högt ekonomiskt värde) gör man en riktigt fin insats för skogens invånare.

Och om du själv är ute med motorsågen och hittar ett nytt vindfälle kan du såga den på 3–5 meter från stambasen och puffa upp den. Då har du fixat en högstubbe på egen hand!

Blev du inspirerad av att lära dig mer om ämnet, kolla då in Torgny Backmans presentation om knix och tricks i kontinuitetsskogsbruket (notera att mer information finns i anteckningsfältet).

Kolla också in WWF:s skogsvårdsguide.

Stort tack till Viking Line som sponsrade Torgnys resa!

Taggar