Utgångspunkten för kommissionens förslag till CAP-reform för några år sedan var bra: För att jordbruksstöden skall kunna bibehållas på nuvarande massiva nivå (40 % av EU:s budget) måste miljöstyrningen stärkas. På en europeisk nivå har jordbruket stora miljömässiga utmaningar, bl.a. förlust av biologisk mångfald, förorening av vattendrag, kemikalisering, oetisk behandling av produktionsdjur och utarmning av jordmånen.

Miljöorganisationerna anser att samhället nog skall stöda hållbar livsmedelsproduktion och ge ersättning för alla de viktiga ekosystemtjänster som jordbruket kan erbjuda, men att de nuvarande stödsystemen inte leder till en miljöanpassning av jordbruket.

Jordbrukssektorns lobbyorganisationer satte igång en massiv kampanj mot förgröningen och lyckades till slut urvattna reformen på många väsentliga punkter. EEB:s kritik av den politiska uppgörelsen mellan Rådet, Parlamentet och Kommissionen är ord och inga visor. Kraven på variation gällande odlingsväxter och ekologisk areal har nu så många kryphål att miljönyttan kan bli alldeles marginell.

En liten tröst är att misslyckandet på EU-nivå behöver inte innebära en katastrof för Finlands del. Genom det nationella miljöstödssystemet, som under nästa period kommer att heta miljöersättningar, kan samhället ge morötter till jordbrukare som vill minska miljöbelastningen. Det återstår att se om det ännu går att få in någon form av vettig miljöstyrning också i de direkta stöden (pelare 1) på nationell nivå.

Misslyckandet i Luxemburg får inte upprepas när bollen kommer hitt till Helsingfors.